Finns det någon större lycka än när man börjar läsa en bok och man från start inser att det kommer bli helt fantastiskt bra?
Anders de la Motte visar med denna andra bok i deckarserien Asker att han hittat så rätt, så rätt med denna serie. Det finns mycket som samverkar till att boken blir både snillrik och lysande.
Det första som slår mig är hur till synes enkelt han får mig på kroken. Redan från start är jag fast och man hade fått bända manuskriptet ut händerna på mig. För frivilligt hade jag inte lämnat ifrån mig det. Det finns ett driv som är trollbindande. Jag uppslukas totalt.
Jag ska inte säga att jag blir fixerad av Blockön och Stjärneholm, men nog blir jag mer än bara intresserad. Författaren får huvudpersonens besatthet att smitta av sig på mig och också få mig att vilja veta mer om båda. När jag läser vill jag åka dit, utforska och ta reda på mer.
Sedan har vi detaljerna. Åh, dessa väl uttänkta, precisa detaljer som gör miljöbeskrivningarna levande. Som gör att man tar steget in i dem. Som gör att karaktärerna flyttar ut från sidorna. Som gör hela historien till något speciellt.
Och när vi ändå nämner karaktärerna, Anders de la Motte får mig nyfiken på och intresserad av dem. Alla karaktärerna, såväl de man tycker om som de andra. Jag vill förstå vad som driver dem. Hur de fungerar. Allra mest intressant är relationen mellan Leo Asker och hennes manipulerande pappa Per, Prepper-Per. Men det som står ut är även hur författaren får minsta bi-karaktär att bli fängslande.
Så njuter jag av hur författaren både får till och får ihop själva storyn om Leo Asker och Martin Hill. Med Pepper-Per som dyker upp igen. Kroppen som hittas i närheten av Pers gård och mordutredningen som dras igång. Dessutom allt kring Stjärneholm och den mytomspunne Gunnar Irving.
Men jag undrar dock: Anders varför lämnar du mig med ett sådant slut? Jag har så många frågor nu. Framför allt - hur i allsin dar ska jag kunna vänta till nästa år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar