Boktokigs intervju med Gustav Fridolin

Gustav Fridolin har en hektisk tid nu, men lyckades klämma in en intervju med mig, vilket jag är både glad och tacksam för, Hans nya bok DET ÄR inte du, det är VI har gett mig mycket att tänka på och det är intressant att få chansen att ställa några frågor.

Vad var det som gjorde att du skrev boken?

Det var något som skavde. Att allting, alla siffror vi har på hur det går för Sverige berättar för oss att det går bättre och ändå är det inte det som det flesta av oss känner. Utan vi ser hur människor mår allt sämre. Vi har nästan en epidemi av psykisk ohälsa bland unga och allt fler vuxna slits ut av sina arbeten. Och det där skavet mellan ett land som blir allt rikare och människor som mår allt sämre, det är där min bok börjar.

Vad har du fått för respons på din bok?

Mycket. Många känner igen sig. Sedan är det många som har längtat efter att innebörden i ordet solidaritet får plats i politiken igen, i samhällsdebatten i stort.

När och hur upptäckte du att solidaritet var viktigt för dig? 

Som ord så var det en bok jag fick när jag skulle flytta hemifrån av en kompis pappa, som hade ställt upp mycket för mig. Det var en bok som var skriven av idéhistoriken Sven-Eric Liedman som heter ”Att se sig själv i andra – om solidaritet”. En titel som är lånad från Gunnar Ekelöfs dikt. Den där boken blev för mig mycket av en ögonöppnare. Att man fick en definition av solidaritet. Plötsligt kunde man se den överallt. I hjältemodet, det människor gör för andra, men också i vardagen. Som den där läraren som ställer upp lite mer än vad den måste. För mig är det något som jag har gått och tänkt på sedan dess. 

Det märks att du är väldigt engagerad, inte minst när man läser boken.Var hittar du din förmåga engagera dig? Var hämtar du styrka ifrån?

Jag kan inte tänka mig något annat sätt att leva min korta stund här på jorden än att försöka göra mitt bästa av det. Jag har så många anledningar att vara tacksam. Det är många som ställt upp för mig, så kan jag ge någonting tillbaka så tänker jag att det är någonting jag vill göra. 

För mig är din bok tankeväckande, inspirerande och ger insikter. Gav boken dig några insikter när du skrev den?

Ja, verkligen. Jag skriver ju alltid. Det är sådan jag är. Det är sällan jag har skrivit en bok och tänkt att nu ska jag skriva en bok och jobbat från sidan ett till sista sidan. Utan det består mycket av sånt som jag har skrivit för att jag har behövt fundera över någonting. Förstå någonting. Gräva djupare i någonting. Så nästan varje sida i den här boken är sådant som jag har behövt skriva och fundera för min egen skull. 

Blir det så då att du skriver ner saker när du kommer tänka på dem, t ex på tågresan?

Ja, på försenade tåg och när barnen har gått och lagt sig. 

Är det när barnen gått och lagt sig som du hittat skrivtid för att foga ihop dina texter? 

Ja, det har varit mycket när barnen har gått och lagt sig och en del tidiga morgnar och ibland mellan möten. 

Finns det något som du känner att du efteråt hade velat tillägga och få med i boken?

Det är klart, den här sommaren har varit ett exempel på hur hela samhället bygger på solidaritet. Vi hade aldrig klarat den här krisen, som vi fortfarande är inne i med hettan, torkan och bränderna, om det inte varit för att människor ställer upp och att människor ställer upp lite mer än man kan kräva eller förvänta sig. Folk avbryter sina semestrar för att gå in på sina jobb eller de åker iväg och volontärar. Eller går hem till någon äldre, som sitter i en varm lägenhet, och öppnar ett fönster. Samhället skulle inte vara något alls om det inte var för den solidariteten. Så på det sättet är det klart att det har blivit tydligt, efter att boken blivit skickad till förlaget, att det är så här samhället funkar.

Det ger hopp om mänskligheten, både när man ser och själv upplever solidariteten, tycker jag. Det är häftigt!

Ja,verkligen!

Ibland är det svårt att vara solidarisk. Du nämner i boken att stress är ett problem för solidaritet, eftersom att när man stressad har man svårare att se någon annans behov då kroppen är inställd på de egna. Det är många som är stressade idag. Hur tänker du att vi kan få stopp på det?

Jag tror det måste bli en politisk fråga. För vi har gjort så mycket själva. Så många träningsprogram, yoga och tips i kvällspressen. Och det är ju bra. Whatever works! Men stressen ökar och utbrändheten ökar och då måste det handla om hur vårt arbetsliv ser ut. Vad är det som drabbar barnen i skolan? Många unga, framförallt tjejer, känner stor press på sig själva inför varje prov och varje betyg. Den måste vi börja angripa. Den där prestationskulturen. Det kan handla om allting från att reglera reklam på sociala medier till sänka arbetstid. 

Du skriver en del om att skolan har en stor roll och du säger nu att vi behöver titta på ungas mående i skolan. Finns det något som du känner att du hade velat göra för  skolan, som du inte haft möjlighet att göra under de här åren som du varit utbildningsminister?

Ja. Precis när jag tillträdde, så var det ett nytt betygssystem och det var väldigt svårt att rycka och riva i det. Det är tydligt att det betygssystemet förstärker ohälsan. Att elever upplever att man mäts utifrån det man har allra svårast för. Så det måste vi ändra på. Vi måste ändra det betygssystemet. 

Har det varit svårt att genomföra förändringar i skolan, att få med andra på samma tåg?

Så kan det vara. Jag har kämpat stenhårt med läsa-skriva-räkna-garantin, som innebär att man ska upptäcka unga som har svårt med läsning, skrivning, matte, tidigt innan självförtroende och självkänsla har brutits ner. Det var verkligen sju resor och åtta bedrövelser för att få det på plats. Trots att känns så självklart. Politiken har varit väldigt polariserad under den här mandidatperioden. Det hoppas jag kan ändras till nästa.

Du sa att vi behöver göra något åt reklam i sociala medier. Jag har funderat mycket över reklam. Ännu mer efter jag läst ett meddelande från Svenska annonsörer där de pratade om att de måste göra reklam som skapar mervärde, eftersom hälften av alla svenskar inte gillar reklam. Vad är din åsikt om reklam?

Jag är nog i grunden väldigt kritisk till åtminstone dagens reklam. För att den syftar inte till att upplysa, utan den syftar till att skapa ett behov som inte fanns där från början. Idag när det finns så mycket information tillgänglig, så skulle du om du känner att du behöver köpa en sak, själv gå in och objektivt jämföra olika produkter. Men reklamen dyker på oss när vi inte vet att vi vill köpa en sak, för att skapa det behovet hos oss. Idag när de som gör reklam vet så mycket mer om oss än kanske vad vi berättar för de närmsta. Hur vi reser, när vi reser, när vi går upp på morgonen, hur vi surfar, vilka sidor vi besöker, vilken ordning de besöker dem. Vad som får oss att klicka på en länk. Då känns det som att vi verkligen behöver ta den här diskussionen och reglera reklamen igen. Vi har ju regler om tobaksreklam och alkoholreklam, men den här reklamen som verkligen är till för att gå in och påverka är helt oreglerad. Många som jobbat med att programmera sociala medier efterlyser ett regelverk för psykologisk påverkande.

Du pratar också om en annan sak som som ställer till det för oss människor. Att inlägg sorteras efter likhet på sociala medier. Olikheter poleras bort. Jag tänker också på det som Hans Rosling berättade i boken ”Factfulness”, att det är så många som inte har koll på hur det faktiskt ser ut i världen, utan vi har behållit den världsbild som vi har sedan 60-talet. Hur kan vi förändra det?

Bildning skulle jag säga. Vi måste återupprätta själva bildningsidealet. Den där nyfikenheten som ligger i att hela tiden söka efter fakta, som motsäger min världsbild idag. Kunna skilja mellan fakta och åsikt. Det behöver man lära sig på ett helt annat sätt idag, när vi springer in i våra filter bubblor, än vad man behövde tidigare. Det vi måste förstå är att Facebook eller Instagram inte är några öppna arenor, utan det är kommersiella arenor. Där varenda sträng i koden är gjord för att du ska få en sån behaglig upplevelse som möjligt. Och demokratin är inte behaglig. Den bygger på att du ska möta någon som tycker annorlunda än dig själv. Den bygger på att du ska vara förberedd på det svåraste av allt, nämligen insikten om att jag kan ha fel. När vi är omgivna av så många arenor som inte erbjuder det, då måste vi återupprätta den demokratiska arenan. En skola som inte är segregerad. En bildningskultur där vi läser och läser mycket. Unga människor behöver idag en typ av källkritik, som kanske tidigare var förbehållet den som läste grundläggande vetenskapsteori på universitetet. 

Skolan kan vara en kontaktyta för att möta olikheter, precis som du nämner. Igår såg jag på ett gammalt avsnitt av ”Jills veranda” där Adam Baptiste pratade om att musik varit en kontaktyta för honom. Har du några idéer på andra kontaktytor som man skulle kunna använda, skapa?

Bibliotek. Bibliotek kan ofta ha den rollen i ett samhälle. Att det blir en mötesplats där man för lite djupare samtal. Blandningen mellan att jag själv söker information och att jag kan springa på en bok jag annars inte hade sett. Att det finns seminarier verksamheter, folkbildning och studiecirklar. Jag tror väldigt mycket på bibliotekens roll i det. 

Du skriver i din bok om klimatkrisen och då om rädsla för förändringar, som gör att många hoppas att allt bara kan vara som nu. Jag tänker på att de är så många som är oroliga och rädda inför klimathotet att de blir nästan paralyserade och inte orkar ta in eller vill in och vill bara blunda. Du nämner i boken forskaren Maria Ojalas undersökning hos unga som visade att mer insikt inte oroade dom utan de blev mer engagerade att åstadkomma förändring. De såg sina egna klimatsmarta vardagsvanor som en del i något större. Hur kan vi få andra att första att om man gör något så blir man mindre rädd?

Jag ställdes inför det där ganska nyss, för det var ett barn som här i sommar hade skrivit på min instagram med stor och djup klimatångest. Och jag insåg att det där är ju ganska självklart i vanliga fall när när landet drabbas av kris och föräldrar inte klarar av att ta med sina barn, så tar skolan det. Dagen efter kommer man till skolan och pratar om det som har skett och kan prata med kompisar och lärare. Men krisen som varit i sommar, som kan skapa ganska existentiell oro, har varit när skolan är stängd. Då sträcker ju barnen ut på andra ställen och frågar och jag kände att jag behövde möta detta med ett allvar. Säga rätt ord. Så jag pratade med en barnpsykolog och hon gav mig ett par råd och vi sorterade vad som är fakta och vad som är mer av oro. Vi hittade ett bra sätt och en bra nivå att möta det här barnet på. Sedan sa hon att det är viktigt att ge tips på någonting man kan göra. Jag tänkte genast på tiopunktslistorna i kvällstidningarna: Det här gör du för klimatet. Men hon sa att det viktigaste är att man kan göra något med eller allra helst för andra. Då får man den här effekten av att man känner att man faktiskt inte är ensam. Det är inte bara jag som källsorterar. Det är inte bara jag som tar bussen, utan jag gör något ihop med andra. Mina lilla handling är en del av något mycket större. Jag kan se, till exempel när jag hjälper till och öppnar fönstret för den äldre i den varma lägenheten, att det gör skillnad. Då kan vi hantera de stora problemen. Det blev ett bra svar och jag har funderat på det. Det gäller nog oss också vuxna också. För att möta ett problem som känns övermäktigt, behöver vi göra det tillsammans. När vi gör det kan du reda i det och faktiskt göra något åt det. Där blir min uppgift egentligen politisk. Jag måste ha missat att den här stora stora utmaningen som vi står inför som mänsklighet också handlar om politik, vad vi gör tillsammans.

Hur ser du på framtiden när det gäller vår förmåga att visa solidaritet och förmågan att bry sig om miljön?

Nu är det nog så allvarligt även om vi gör allt för att undvika en fullskalig klimatkatastrof själva, tror jag för att klara det så måste man bygga ett samhälle på solidaritet. För det krävs så mycket av gemensam handling för att göra det. Men även om vi lyckas begränsa klimatet till den typ av förändring som vi kan hantera, så kommer vi att stå inför ett val att hantera det utifrån att var och en reder sig själv eller solidaritet. Det stora påfrestningar på våra samhällen som redan den här upptrappningen innebär, gör mig övertygad om att det är solidaritet det måste handla om. Vi måste klara att möta det här solidariskt. Det handlar om fördelningen av resurser, fredsdiplomati, att stärka kopplingen mellan stad och land.

Jag har upplevt att många människor i glesbygden uppe i Norrland upplever att de inte är hörda. Att politiken bara gäller dom som bor i städer och man inte har dom i tanken när man gör miljöförslag. Hur ska man göra för att få med dom på tåget?

Jag möter också en annan landsbygd som är väldigt, väldigt engagerade i miljöfrågan. Stor omställningsrörelse och som ser att det som görs på landsbygden i  grunden innebär de stora lösningarna, t ex framtida byggmaterial och idéer för att den förnyelsebara energin kan produceras. Den här sommaren har det blivit så tydligt att man inte kan sitta på Stureplan och tro att man är oberoende av det som gror eller fisken som simmar i havet, utan att vi har det där djupa gemensamma beroendet. Det tror jag gör att vi faktiskt kan få en annan miljödebatt. Att landsbygdens alla miljöhjältar får ett helt annat utrymme. Sedan måste vi ha klart för oss också… Jag tycker inte att vi inte kan driva förslag som gör det svårare att leva på landsbygden. Vi måste kunna leva där bilen behövs även efter ångestsamhället. Vi måste klara den här omställningen på ett schysst sätt, genom att göra det tillsammans.

För fem år sedan var du med i radioprogrammet ”Min bokhylla” med Jenny Lindh och Mark Levengood. Hur var det att vara med i det programmet? 

Det var väldigt spännande. Man vet att ens bokhylla är något som folk tittar på när de kommer. Men man har aldrig tänkt på att man kan göra djupare analyser. 

Tittar du själv på andra människors bokhyllor?

Ja, det gör jag. Så är jag ju biblioteksnörd själv, så det blir lite att man försöker titta på de där bokhögarna som ligger framme och faktiskt läses.

Jenny Lindh drog ju slutsatser om din bokhylla då, men om hon skulle dra slutsatser idag. Hur skulle det vara då? 

Jag tror hon skulle upptäcka lite fler kvinnliga författare. För det var en sådan där uppmaning jag fick. Sedan hittade jag Fatima Bremer bok i sommar om Ester Blenda Nordström. Ganska många av Ester Blenda Nordströms gäng. Genom henne halkade jag in på andra kvinnliga journalister i den här generationen på tidiga 1900- talet.

När jag var barn fick jag en bok på biblioteket, som handlade om att växa upp som barn i krig. Det var Judith Kerrs bok När Hitler stal den rosa kaninen. Den betyder mycket för mig. När jag läste Slevenka Drakulics bok blev det lite samma sak utifrån att försöka tänka sig hur det skulle vara att som vuxen att leva i diktatur.

Var får du dina boktips ifrån?

Överallt ifrån. Jag har en väldigt nära vän, Theresia, som blir bär epitetet kultur tant med stor stolthet och som man inte kan träffa utan att få med sig minst ett boktips med sig därifrån

Härligt! Vad i en berättelsen fångar dig?

Igenkänning framförallt! Det behöver inte vara någonting man själv upplevt, men däremot måste man komma nära så att man känner att det här skulle kunna vara jag. 

I din bok riktar du frågan ”När är du som bäst?” till läsaren. Så därför ställer jag den frågan till dig: När är du som bäst?

När jag inte stressar. Stressen är ju fiende till att handla utifrån sina värderingar. Stressen är en del av en funktion som ska skydda oss mot fara, som inte riktigt är kalibrerad utifrån farorna vi möter idag. Att slåss, spela död eller fly är dåliga alternativ vid förskolelämning.

Hur undviker du den ohälsosamma stressen?

Jag gör väl som alla andra, försöker träna, stänga av mobilen och så. Men det viktiga tror jag är den gemensamma handlingen. Hur vi ändrar själva samhället, så att vi inte behöver eller känner att vi behöver stressa så mycket.