Vad gör allas vår Tintin så populär?

Tintin, som första gången publicerades på svenska på 1940-talet, läses fortfarande av många. Nu har det blivit datoranimerad film av Tintin också: Enhörningens hemlighet. Man kan ju undra vad det är som gör att han går hem, dessutom i alla åldrar. Den tanken fastnade hos mig och jag satte mig ner och funderade vad det var som jag gillade hos Tintin-serierna när jag var barn. Först och främst tyckte jag att det var hemskt spännande äventyr. Äventyr som gjorde att jag inte kunde lyfta blicken ur seriealbumet förrän det var slut. Så var det kapten Haddock, som fascinerade mig. Han dyker upp i Krabban med Guldklorna. Som vuxen kan jag se att Kapten Haddock dricker väl mycket – men som barn så tänkte jag inte så mycket över det. Jag tyckte att han var både spännande och rolig. Det var så spännande att han svor – om än sina egna sorters svordomar. Eller så var det just det att han hade sina egna sorters svordomar som jag gillade. För jag kom ihåg att jag inspirerades till att hitta på egna svordomar att ta till när jag blev riktigt arg. Så råkade han alltid ut för saker, som fick mig att skratta. Fast jag erkänner att ibland kunde jag tycka att han var lite väl arg. Jag tyckte också att Dupond och Dupont var dråpliga. Stackarna fastnade ju i sina hattar, slog sig och ramlade! En slapstick-humor som roade mig. För att inte tala om Professor Kalkyl, som dyker upp i Rackham den Rödes skatt. Han fick mig att skratta så jag hade ont i magen. Han hörde ju så fel och jag älskade det. Det var verkligen min sorts humor. Dessutom var det faktiskt också Milou som gjorde att jag tyckte om Tintin-serierna. Åh, vad jag tyckte om denna hund. Jag ville också ha en liten Milou-kompis!!! Stackars mina föräldrar – jag tjatade nog öronen av dem! Men själva Tintin då? Vad tyckte jag om honom? Jag tyckte att han var trevlig, men jag ägnade inte honom så mycket uppmärksamhet. Han var i sig själv inte intressant. Fast höll på honom gjorde jag!

Vad tycker jag då om Tintinserierna idag? Fortfarande är professor Kalkyl så rolig att jag skrattar högt. Fortfarande så roar Dupond och Dupont mig, men jag förstår också skämten i Tintin på ett annat sätt än vad jag gjorde som barn. Jag kan som vuxen tycka att det är lite synd om kapten Haddock. Han är ju alkolist och det syns ju tydligt i Krabban med guldklorna. Men han har trots allt hjärtat på det rätta stället och man tar honom till sitt hjärta. Tintin känns mycket yngre än vad jag tyckte som barn, men han är fortfarande lika trevlig. Han känns väldigt snäll. Och spännande äventyr – det är det fortfarande i Tintinserierna!

Igår fick min 6-åriga dotter tag i min nya seriebok Enhörningens hemlighet. Hon satte sig ner och läste och tittade i den. Jag passade på att fråga vad hon tyckte om boken. Hon svarade:

- Jag tycker om den. Den är så rolig. Titta här!

Så visade hon mig bilder på bland annat Dupond och Dupont med neddragna hattar och kapten Haddock som klantat sig.

Det är nog det som gör att Tintin är en sådan succé. Berättelserna kan älskas av olika åldrar på olika sätt, men framför allt för att den har en sådan härlig humor som går hem hos människor i alla åldrar. Spänning och humor – det är en lyckad kombination.