Kraft
Eva spände sinnesmusklerna och gav mig ordet ”kraft”. Denna styrka skall nu få ge energi åt och lyfta min ”kreativitet”. Det här är vad jag ger tillbaka.
Det är ytterst intressant att skriva om just kraft, med tanke på att jag för 6 dagar sedan var med om en stor diskbråcksoperation och nu försöker bygga upp just kraft. Det var inte den där moderna operationen, med ett litet snitt, utan den där 3 läkare står 4 timmar och bänder isär en sovande mans rygg. Jag ligger i böneställning. Naken och helt utan smärta. Motsatsernas värld slukar mig när jag vaknar. Men i detta nu, i denna sträckskrivning, inser jag en intressant sak. Om kraft. Om kreativitet. Oj. Hej insikt.När jag var inlagd sov jag två nätter på sjukhuset. En natt innan operationen och en natt efter. Sedan ville jag hem. Jag ville hem delvis för att jag har svårt för ställen där min egen svaghet blir övertydlig, men mest var det på grund av mannen i sängen bakom vikväggen. Låt oss kalla honom Birger. Denne man låg redan där när jag kom in. Snart nog insåg jag att han förutom sin Parkinson och nyligen utförda benoperation, även led av demens. ”Hallå? Hallå? Hör ni mig inte?” Jag ringde flera gånger på sköterskorna, innan jag insåg att det var hans repertoar. Han var inte vid sina sinnens fulla bruk. Under första natten ropade han högt, så de fick rulla ut honom. Senare under småtimmarna hörs ett avgrundsvrål, när han försökt ta sig ur sin säng och höften hoppat ur led. Så ser han ut, när de rullar in honom igen på förmiddagen och det slås fast att han behöver opereras om. Jag ringde på sköterskorna då och då, eftersom han själv inte var förmögen till detta. När de väl kom fram kunde det låta såhär:
”Hej Birger. Hur är det? Behövde du något?”
”Jag vill sitta upp.”
”Men Birger du kan inte sitta upp. Du ser på ditt ben. Det är ur led vet du och du ska ner på operation snart.”
”Men flicka! Har du inget hjärta! Hur kan du vara så ond? Men så ta av mina byxor då. Jag är varm.”
”Men Birger du har inga byxor.”
”Jamen ta av overallen då.”
”Men vilken overall Birger?”
”Den röda. Anton! Anton! Jag vill inte leva. Ta bort sprutan!”
”Jag har ingen spruta Birger.”
”Det har du visst.”
Där ligger jag en meter bort, bakom en vikvägg och väntar på operation. Jag matas med dödslängtan och syner om min egen framtid. När väl operationen är utförd och jag vaknar upp på rummet, så är Birger åter där. Jag mår illa av narkos och smärta. Birger tittar på TV och pratar för sig själv. Under förmiddagen har han lyckats slita ur sin kateter och täcks sig själv med urin. Samtidigt har han klöst av sig sitt operationsbandage så allt blandas med blod och ångest. Jag har varit uppe sedan halv 5 på morgonen. Jag har klätt mig och kissat. Gått några steg. Övat. Vill hem. Ha kraft. Birger slukar personalens tid. Jag känner stor sorg över hans öde. Särskilt när han ringer sin dotter och är helt klar i både tanke och tal. Klar, men bitter och rädd. När en av sköterskorna går förbi min säng viskar jag: ”Ni har alldeles för lite betalt.” Hon skrattar tillbaks och ler: ”Jag vet.”
Så vad vill jag ha sagt? Vad har detta med kraft och kreativitet att göra? Jo, jag inser nu vissa saker. I detta nu. Det kunde lika gärna varit jag som legat där med dödslängtan. En dag kanske jag gör det. Den dagen är närmare än jag vill veta. Jag märker nu att en del av min kraft är rädsla. Rädslan att dö. Att inte kunna skapa längre. Jag har fått en deadline bokstavligt talat. Jag började skriva när jag var 31. När måste jag sluta? När kommer livet säga stopp? Jag drivs delvis framåt av rädslan för att dö, men säkerligen har den känslan många trådar i alla mina farhågor. Då kanske du tror att jag stressar fram alster till hafsverk och tomma tegelstenar. Inte alls. Jag har ett halvt liv på mig. Den tiden kommer jag att ägna åt det jag gör bäst. Förmågan som tog 31 år att finna och säkerligen lika många att finslipa. Att skriva böcker. Bygga världar och ge liv åt karaktärer. Det och att ge dig tankenötter du inte visste fanns. Vägen till Umbria är bara början. Minns det nu. Rädsla kan vara bra. Om du kan hålla den på sinneslängds avstånd.
Är du rädd för döden?
Love / Jan-E
1 kommentar:
Läste dina ord på pränt ang. kraft. Du talar om kraft och jag läser energi. Din historia i sjukhusets salar får mig att otänkt snudda vid lång sjukdom, missförstånd och mycket okunskap. Då jag läser upplever jag mest otrygghet. Ingen kraft hämtar jag från något som jag försöker med allt jag är värd att hitta. Döden som avslut spär på otryggheten, för livet är ändå så där himla jobbigt då ngn vid bordet bredvid är sjuk eller rent av ska dö. Iaf... vill ju läsa vidare ifrån dig. Du verkar kreativ om inte annat. Ska bli spännande. Hej !!
Skicka en kommentar