Schimpanserna vid Point Nemo av Cecilia Klang

Schimpanserna vid Point Nemo av Cecilia Klang är en varm och inkännande berättelse, men också skavig på ett sätt som gör att den känns på riktigt.

Vi får följa Lisa och hennes pappa Rolf och deras relation är verkligen i centrum. Det handlar om kärlek, men inte bara den fina och självklara, utan också den som kan bli begränsande. När Rolf blir sjuk i cancer tvingas Lisa börja fundera på sitt eget liv – något hon länge undvikit.

Jag gillar verkligen hur man får ta del av bådas perspektiv. Relationerna känns äkta rakt igenom. Cecilia Klang är otroligt skicklig på att skriva fram vanliga människor på ett sätt som gör att man verkligen känner med dem. Jag kommer dem nära, både i tankar och känslor.

Lisa är dock inte alltid lätt att tycka om. Hon är självupptagen och fast i sitt eget, och jag blir faktiskt irriterad på henne flera gånger. Samtidigt är hon så mänsklig i det och bilden av henne förändras också efter hand.

Det är mycket känslor i den här boken – sorg, frustration, värme, humor – allt får plats. Språket är träffsäkert och rakt och balansen mellan det tunga och det lätta fungerar väldigt fint.

En bok som stannar kvar länge i tankarna efter sista sidan. Läs den!

Teknokraternas plan av Fabian Göranson

Teknokraternas plan av Fabian Göranson är andra delen i trilogin om Klara, och det är verkligen här berättelsen tar fart på riktigt.

I första delen, Tvättbjörnarnas stad, lades grunden till världen och karaktärerna, men i denna del händer allt snabbare. Hus rivs utan förvarning, kvarter försvinner och människor tvingas bort.

Klara är nu en del av tvättbjörnarnas gäng – gatubarnen som försöker rädda det som går att rädda. Samtidigt finns hennes mamma där, någonstans i staden, fortfarande letande efter Klara. Och parallellt fortsätter också konflikten med Clownerna, en annan grupp barn, vilket ger berättelsen ytterligare en nerv. 

Det som berör mest är hur allt det välbekanta sakta tas ifrån dem. Hur det som är snett och levande inte får finnas kvar, utan ska bytas ut mot något mer tillrättalagt och enhetligt. Och vad det gör med de som inte passar in i det. 

Berättelsen är både spännande, sorglig och obehaglig, ibland nästan lite mörkare än jag var beredd på. Och det gillar jag.

Illustrationerna är, som i första boken, en stor del av upplevelsen. Jag gillar verkligen hur miljöerna är fyllda av detaljer som bygger upp känslan av staden och berättelsen.

Det här är en bok som passar både yngre och äldre, just för att den går att läsa på olika sätt. Som ett äventyr, men också som något som väcker tankar.

Och mitt i allt finns Klara, med sin längtan efter frihet och en plats att höra till – samtidigt som allt runt henne håller på att raseras.

Vintervila av Christina Erikson kl

Vintervila av Christina Erikson är en starten på en spänningsserie som verkligen väcker nyfikenhet. Det märks hur gediget grundarbetet är. Den isolerade, fiktiva ön känns både levande och trovärdig och persongalleriet sticker ut på ett sätt som gör att man vill veta mer om varenda en av dem. Det märks att mycket tanke har lagts på både miljö och människor.

Det är mycket jag tycker om: miljön, stämningen, de lågmälda humorinslagen och det tydliga drivet i de korta kapitlen som gör att man hela tiden läser bara en sida till.

Men det är karaktärerna som verkligen fångar mig. Poliserna Emelie och Felix, som försöker få ett samarbete att fungera trots att det inte är självklart. Den före detta elitsoldaten Miriam, som motvilligt dras in i det hela. Och så 14-årige Vincent – så träffsäkert beskriven i både tankar och blick. Han ser sådant andra missar och han är en sådan karaktär man tar till sitt hjärta direkt.

Han och Miriam blev snabbt mina favoriter, även om jag tycker mycket om både Felix och Emelie också. Det slog mig flera gånger hur ovanligt det är att tycka om alla huvudpersonerna i en spänningsroman – om man nu inte räknar mördaren.

Det är kanske det bästa betyget en serie kan få: att jag redan nu längtar tillbaka till Yttre Borgö.

Björndråparen av Johanna Holmström

Björndråparen av Johanna Holmström är en deckare där något med stämningen drar in mig direkt. 

När några bärplockare hittar en skjuten björn ute på en myr och tonårsflickan Jenna samtidigt försvinner sätts berättelsen i rörelse på ett sätt som direkt skapar en olustkänsla. I samma veva rapporteras dessutom en varg, som ofta setts tillsammans med björnen, vara skadeskjuten.

Kriminalkonstapel Minna Salminen får i uppdrag att utreda fallen i lilla Kuhmo nära den ryska gränsen och ju längre berättelsen går desto mörkare blir allt. Det är obehagligt på ett sätt som känns väldigt äkta, mycket tack vare miljöerna och känslan av att skogen hela tiden finns där tätt inpå.

Det jag fastnade mest för är hur Johanna Holmström väver samman olika världar. Här finns ungdomar som lever stora delar av sina liv på nätet, samtidigt som gamla strukturer och destruktiva ideal lever kvar i jaktlagen och bland männen som styr efter sina egna regler. Det blir en väldigt obehaglig krock mellan två världar och det är nog också det som gör boken så stark. Allt känns nära och trovärdigt, nästan lite för nära ibland.

Språket är dessutom fantastiskt att läsa.  Det finns ett sådant fint flyt i texten och många formuleringar som bara sitter helt rätt. De finlandssvenska uttrycken ger berättelsen en egen ton och jag tycker det gör mycket för känslan. Det känns levande och väldigt snyggt skrivet.

Berättelsen rör sig mellan flera perspektiv och trådar, men tappar aldrig greppet. Spänningen byggs upp långsamt och säkert, tills det till slut nästan blir omöjligt att lägga boken ifrån sig. Och vilket slut sedan. Dramatiskt, intensivt och precis så starkt som berättelsen förtjänade.

Det här var första gången jag läste något av Johanna Holmström men definitivt inte den sista. Det märks att det här är en författare med full kontroll över både språk och berättande. Och omslaget av Elina Grandin passar romanen perfekt — suggestivt, mörkt och omöjligt att inte dras till.

Ett år till dig av Jenny Clevström

Åh, vad fin romanen Ett år till dig av Jenny Clevström är. Jag tyckte om den redan från första sidan, ja nästan från första raderna. Den har DET som är så svårt att förklara, men som gör att läsningen bara känns rätt i kroppen.

Londonmiljöerna är ljuvliga. Små detaljer, små ögonblick och små blinkningar av kärlek till staden som bygger upp en stämning jag ville stanna i länge.

Och universitetsmiljön… ja, den är som gjord för den här berättelsen. Varm, levande, mysig. Kärlek i universitetsmiljö har något alldeles eget och här skildras det så naturligt och fint.

Men det är inte bara en kärlekshistoria. Det finns också relationer som skaver, gör ont, känns i hjärtat. Särskilt pappa‑relationerna berörde mig djupt. 

Det här är mysigt, varmt och samtidigt så känsligt berättat. Läsningen flyter fram som en dröm. En pärla, helt enkelt.

De saknade sidorna av Alyson Richman

De saknade sidorna av Alyson Richman är en sådan bok som fångar mig direkt. Det finns ett lugn i hur allt berättas. Historien växer fram i sin egen takt, där alla små detaljer långsamt faller på plats, men samtidigt finns det ett driv som gör att jag hela tiden vill läsa vidare.

Vi rör oss mellan dåtid och nutid, från tidigt 1900-tal och Titanics förlisning till ett mer nutida Harvard University där studenten Violet arbetar som assistent på Widener Library. Det handlar också om Harry Widener, vars öde och stora kärlek till böcker vävs samman med Violets liv. Jag tycker verkligen om hur de här två tidsplanen möts.

En av berättarrösterna är Harry, fast inte som levande utan som ande. Det gör berättelsen lite annorlunda och är också en stor del av varför jag tycker så mycket om den. Jag gillar verkligen det greppet och tycker att det är fint gjort.

En annan sak jag älskar är hur starkt kärleken till böcker lyser i berättelsen. Harrys passion för att samla böcker är inspirerande. Jag kunde inte låta bli att googla titlar och författare, och min egen kärlek till gamla böcker förstärktes också av berättelsen.

Språket är vackert och berättelsen rymmer både värme, vemod och en känsla av hopp. Det här är en bok om sorg, kärlek och minnen samt om hur människor kan fortsätta påverka oss långt efter att de inte längre finns här.

De saknade sidorna är en bok som stannar kvar hos mig. Och ja – jag älskade den.

Familjehemligheter av Maria Fehrman

Familjehemligheter av Maria Fehrman är en psykologisk spänningsroman som kastar in mig i berättelsen direkt. Redan i öppningsscenen hittas Leas man död i familjens pool.

Berättelsen växlar mellan då och nu och det fungerar väldigt bra för att bygga upp spänningen steg för steg. Det som först ser ut som ett tryggt och välordnat liv i ett fint villaområde börjar långsamt spricka. Ju mer man lär känna karaktärerna, desto tydligare blir det att ingen riktigt är den de ger sken av att vara. Relationerna står i centrum – mellan paren, mellan grannar och inom familjerna.

Språket är rakt och effektivt, med korta kapitel som driver berättelsen framåt. Här och där skymtar ledtrådar fram, vissa självklara, andra mer subtila.

Det här är en riktigt lovande debut. Det finns en tydlig känsla för hur man bygger upp en historia där relationer och hemligheter får ta lika stor plats som själva brottet.

En stark första bok – och en författare jag gärna läser mer av framöver.

Under samma sol av Cassandra Brunstedt

Under samma sol av Cassandra Brunstedt är ingen lättsam berättelse, men den är väldigt vacker. Här finns inga rosa glasögon och enkla vägar genom det svåra. Det är en sådan där bok som skaver och som letar sig in i hjärtat, men samtidigt är det fint att få återvända till de älskade karaktärerna från första boken, Mellan himmel och här.

Det gör ont att läsa, för det känns så nära. Det finns ögonblick där jag nästan vill blunda och sluta läsa, där jag önskar att allt skulle ta en annan riktning. Att människor skulle säga rätt saker, fatta bättre beslut. Men de gör inte det och det är precis det som gör berättelsen så trovärdig. Samtidigt finns det ljus i berättelsen. Den är inte nattsvart.

Sorgen i boken är dock inte tillrättalagd. Den är rörig, motsägelsefull och ibland svår att förstå, både för den som går igenom den och för omgivningen. Och det är där Cassandra Brunstedt verkligen lyckas. Hon visar att sorg inte följer något tydligt mönster, att den kan slå åt alla håll och förändra en människa på sätt man inte alltid är beredd på.

Jag tänker mycket på Ronja. På hur skört allt blir när någon man älskar försvinner. Det går inte att värja sig mot den känslan och medan jag läser märker jag hur mina egna tankar smyger sig in. Jag vet att den dagen då min egen mamma inte längre finns – oavsett att hon levt ett långt liv – så kommer marken att gunga under mig. Samtidigt tänker jag på hur viktigt det är med människor runt omkring en som ser en när allt rasar.

Det här är en stark berättelse om att förlora en närstående och att tappa fotfästet. En fint skildrad berättelse om sorg som sätter något i rörelse inom mig. Att vara oberörd när man läser den här boken är helt enkelt inte möjligt. 

De fyra systrarna av Eleanor Buchanan

De fyra systrarna av Eleanor Buchanan är en bok som direkt ger lite samma känsla som Lucinda Rileys serie och gillar man den så är chansen stor att man fastnar här också.

Vi får följa Roz som efter sin mammas våldsamma död lämnar Australien med en ring som enda ledtråd. När hon i ett dammigt skyltfönster i London ser en tavla med fyra stenar vid havet är det som att något väcks. Där börjar ett sökande som leder henne in i en familjehistoria som legat gömd länge.

Parallellt får vi följa Iris Blackmore på 1930-talet. Efter att deras mamma dör tvingas hon lämna Skottland för att försöka rädda familjen och sina systrar. Resan tar henne långt bort, både från hemmet och det liv hon egentligen vill ha.

I bakgrunden finns den där gamla skotska legenden om de fyra stenarna och förbannelsen. Jag gillar verkligen det inslaget. Det gör något med stämningen utan att ta över berättelsen.

Miljöerna är fina att vara i - från Skottlands karga landskap till varmare platser längre bort - och det är något med hela känslan i boken som gör att jag gärna stannar kvar och bara läser vidare.

De fyra systrarna är en bra och väldigt läsvärd start på en serie. Det var så skönt att få försvinna in i ett storslaget äventyr igen. Jag längtar redan efter fortsättningen.

Mästaren från Venedig av Victoria Lamm

Mästaren från Venedig av Victoria Larm är verkligen en speciell bok. Jag har svårt att jämföra den med något annat jag läst.

Mystik, mörka hemligheter och vetenskap blandas i ett vindlande äventyr. Jag visste aldrig riktigt vart berättelsen var på väg och det var faktiskt en del av tjusningen.

Huvudpersonen, den annorlunda nioåringen, är det jag fastnar mest för. Jag gillar henne verkligen. Hon är en viljestark flicka med ovanliga gåvor som gör henne både fascinerande och spännande att följa.

De historiska miljöerna är en upplevelse i sig och bidrar till romanens magi. De är levande och detaljrika, oavsett om man rör sig i grevens hem i Nice eller genom Venedigs smala gränder och dolda rum.

Mästaren från Venedig är en riktigt speciell läsupplevelse som jag inte kommer att glömma i första taget.

Innan natten tar oss av Camilla Grebe

Innan natten tar oss av Camilla Grebe är en mörk och känslosam deckarberättelse där relationerna verkligen får ta plats.

1970-talet står i centrum, men med nedslag i 1940- och 1950-tal. Jag känner igen stämningar och detaljer från min egen barndom på 70-talet och det gör berättelsen ännu mer levande för mig. Tiden känns trovärdig och välskildrad.

Det här är inte en klassisk deckare, även om det finns ett mysterium. För mig handlar det mycket mer om människorna – vad de bär på, hur de påverkar varandra och hur det förflutna hela tiden gör sig påmint.

Det finns något lågmält över berättelsen som jag fastnar för. Den är inte snabb eller actiondriven, utan låter istället relationerna och känslorna ta sin tid. Allt känns genomtänkt och hänger ihop på ett sätt jag verkligen uppskattar.

En bok som fungerar både som relationsroman och deckare, men där det är det mänskliga som stannar kvar mest.

Fearful av Lauren Roberts

Mara är hjärtat i Fearful – mörk, fascinerande och oväntat underhållande. Det är hon som gör boken för mig. Tankarna går till Terry Pratchett underbara karaktär Mort.

Samtidigt bjuder Lenny och Blair på en lättare ton som ger berättelsen en fin balans. Jag fastnade särskilt för hur humorn smyger sig in mitt i det mörka och gör allt ännu mer levande.

Kanske tillför boken inte så mycket till seriens större helhet, men som en fristående del är den riktigt underhållande.

Vanderskan bland vidderna av Karin Härjegård

Vandrerskan bland vidderna av Karin Härjegård är en varm och innerlig avslutning på en serie som har fått sin alldeles egna plats i mitt hjärta.

Det här är en sådan bok där jag nästan kan höra Karins röst medan jag läser och det är något särskilt med det. Hennes sätt att skriva gör något i mitt inre. Det är som att tempot saktar ner, axlarna sjunker och ett lugn lägger sig över mig. Det här är läsning som inte bara underhåller, utan också gör gott i själen.

Miljöskildringarna är, som alltid, helt underbara. Vidderna, naturen och stillheten gör så mycket för läsupplevelsen och förstärker den där mysiga och rogivande känslan som vilar över hela berättelsen. 

Samtidigt finns här också ett djup som gör att boken känns på riktigt. Karin Härjegård skriver feelgood med både tyngd, hjärta och klokskap och det är just det som gör hennes böcker så speciella. Det finns så många tankar och formuleringar här som lugnar och tröstar.

Det här är ett väldigt fint avslut på serien. Berättelsen knyts ihop på ett sätt som känns både värdigt, varmt och känslomässigt rätt. Jag stängde boken med ett vemod i bröstet, för jag ville egentligen inte lämna den här världen eller människorna i den. Samtidigt kände jag mig också alldeles fylld av kärlek.

Jag är så glad över att ha fått lära känna Helena, Sonja, Hilda och de andra. De har blivit karaktärer som känns som gamla vänner och de har gett mig eftertanke, tröst och många fina lässtunder. 

Finare än så här blir det faktiskt inte.