Intervju med Måns Zelmerlöw och Alexander Wiberg

Jag har intervjuat Måns Zelmerlöw och Alexander Wiberg, som är aktuella med boken Den moderna gentlemannen. Det märktes direkt i samtalet att de är goda vänner och samspelta. Det blev en intervju med både skämt och allvar. Här kan du läsa den:

Det är ett riktigt snyggt omslag. Den bourgogneröda färgen på ryggen passar mycket bra ihop med texten i guld.

Måns: Vi hade en fight om glansiga sidor versus matta, men Alex vann med matta sidor.

Alexander: Det var en ickefråga tyckte jag. Det kände både Robin och jag.

Måns: (skratt) Det gjorde ni alltså?

Alexander: Och bokförlaget.

Måns: Den blev faktiskt riktigt snygg ändå.

Alexander: Men du har har rätt i att bilderna kanske inte upplevs som lika pixliga om det är blankt, men jag tycker lyxkänslan försvinner lite.

Har det annars varit lätt att komma överens om innehållet eller har ni behövt ha era strider om vad ni ville ha med?

Alexander: Väldigt få va?

Måns: Ja, väldigt få. Även om det kanske inte framstår så, är vi överens om mycket. Det var rätt tydligt också vem som skulle skriva om vad. Alex är mer intresserad av detaljer, skor och egentligen kläder på det stora hela. Jag hade träning och piff piff.

Alex: Vi har ett kapitel som heter ”Det yttre”, som är det stora kapitlet sett till volym i boken. Där har jag skrivit mer än Måns just för att jag är mer intresserad. Medan Måns är mycket mer berest än vad jag är, så han har skrivit mer om resor till exempel och träningsdelen. Det har varit ganska svårt att få till tid att sitta och skriva tillsammans, eftersom Måns bor i London och skulle bli pappa. Vi suttit mycket via Skype. Den gången vi verkligen fick sitta tillsammans och skriva, det var över en flaska vitt, som så många gånger förr, i solnedgången i maj nere hos Måns i Lund. Då skrev vi ”Brev till Albert ihop”, som är sista delen. Då grät vi faktiskt en liten skvätt, för vi tyckte det blev så fint. Det var roligt att sitta tillsammans och kul när man kunde ge texterna till varandra efter hand och jobba lite med dem dem. 

Måns: Den inre delen har ju också föranlett många diskussioner, bland annat när Alexander föreslog att alla män borde sittkissa. Där håller jag inte riktigt med.

Båda skrattar.

Alexander: Nej, Måns är inte riktigt bakom det. Jag tycker det har en elegant effekt. Jag har förstått att det är bra för prostatan. Sedan kissar man inte lika lätt på ringen heller. Så är det bekvämt. Jag är lite lat.

Måns: Den köpte jag ändå. Det klart att det hade varit mycket renare om alla män hade sittkissat.

Vad har ni tagit från era andra roller med in i boken och tv-serien?

Måns: För mig har det varit rätt så lätt. Hela den här idéen föddes i Alexanders hjärna. Det är hans hjärna som är speciell. Jag ville bara guida och få fram allt som han kan och tror sig kunna. Jag hänger mest bara med. Så tycker jag att det är fantastiskt vad som uppstår på resorna och när vi gör saker ihop. Det dyker upp nya intressen hos honom fortfarande, trots att vi har känt varandra i åtta år. 

Alexander: För min egen del så är jag mig själv i stor utsträckning i TV programmet, men jag är väl lite mer av en karaktär och försöker driva saker och ting framåt väldigt hårt. Medan jag i boken är ohämmat bara jag. Jag har känt mig mest bekväm i det skrivna ordet, även om jag har tyckt att det har gått bra framför kameran också. Så det här är bara vi, Måns och jag, på något sätt. 

Måns: Alex har ju alltid sett sig själv som författare, även om han inte har skrivit något. (Alexander skrattar) Men nu får han gå i författarpolo på bokmässan på riktigt.

Alexander: Det finns ett författarskap i familjen. Min morbror var journalist / författare / poet och pappa har haft egen tidning. Mamma har skrivit mycket genom åren också. För mig är det ganska lätt att sätta mig och skriva. Det är som att pennan bara flödar. Så det har varit väldigt, väldigt roligt. Energigivande.

Så du har ett litteraturintresse?

Alexander: Ja, det har jag. Jag har inte utforskat det så mycket som jag hade lite hoppats efter 35 år.

Måns: Fantasy får man väl ändå säga att du har utforskat?

Alexander: Ja, absolut. Jag har läst extremt mycket fantasy. Jag älskar Tolkien mest av alla författare. Det är min snuttefilt. Jag tycker att han har ett fantastiskt språk, även den ursprungliga översättningen av Åke Ohlmark är magisk. Även om den var kontroversiell. Jag är intresserad av litteratur, men jag kanske inte har läst så mycket som jag borde fram till nu. Tyvärr!

Och du Måns?

Måns: Jag skulle säga, du skulle säga nej Alexander, men jag är ändå intresserad. Mamma har alltid varit mycket noga med att jag ska läsa böcker. Och pressar alltid på mig mycket böcker varje jul och när vi ses. Då får jag några nya, som jag måste läsa. Och när det ges tid, så läser jag väldigt gärna. Jag läser lättläst som John Grisham. Juristdeckare är min grej, men det dyker upp en liten Susanne Alakoski också. Och lite allt möjligt.

Det är viktigt med läsande män, framför allt för den generation som växer upp.

Måns: Det tror jag. Jag ska definitivt få Albert att läsa mycket. 

Alexander: Det tror jag också mycket på.

Måns: Det har vi inte med i den här boken, men det här med svenskt språkbruk och hur de kommande generationerna använder språket – det är något som vi båda brinner mycket för.

Alexander: Vi skrev faktiskt om språket och språkbruk, men vi valde att exkludera den delen i boken, för både Måns och jag kände att vi var mästrande. Vi hade väldigt kul när vi skrev, eftersom vi brinner för språkbruk båda två.

Måns: Framför allt så blir vi vansinniga på särskrivningar. Det finns inget värre.

Alexander: Nej, det är tråkigt. Det förtar lite av läsupplevelsen. Jag tycker att vi blivit sämre på att, i framförallt skrift, ha ett korrekt språkbruk. Det har alltid funnits särskrivningar. Jag gjorde lite studier kring det här, när vi skrev det kapitlet. Det kanske inte är så att det är ännu mer förekommande nu, men man exponeras för mycket mer skrivet material. Så därför är det vanligare att vi ser fler och fler särskrivningar. Vad jag förstått. Fast jag upplever ändå att det blivit lite sämre.

Men vi tycker att det är intressant. Måns är mycket språkbegåvad. Så att det är kanske synd att vi tog bort, men vi var tvungna att ta bort någonting.

Ser ni då att den moderna gentlemannen är en läsande person?

Måns: Utan tvekan. Han är en bildad person. Han ser inte ner på någon obildad. Jag ser honom som mycket påläst och kunnig.

Alexander: Just för att han vill föra något vidare, så är det en del av det. Att man försöker skaffa sig så mycket bildning som möjligt. Att inte sluta vara nyfiken.

Måns: Jag kan ju själv känna att med hela serievågen, som har kommit, att det är läsandet som har fått stå lite vid sidan av

Alexander: Även filmer faktiskt.

Måns: Ja, verkligen!

Alexander: Det blir mycket högre tempo på allting hela tiden.

Måns: Så därför nu, när man åker på semester och bestämmer sig för att läsa en bok och när man väl har kommit in i den, så är det en otroligt mycket härligare känsla. Plus att man sover bättre.

Alexander: Jag läser varje kväll. Det är viktigt för mig, för jag är tyvärr alltför mycket skärmberoende. Jag måste dumpa den skärmen någon gång och lägga mig i sängen och läsa lite. Det är underbart tycker jag. Det är frid.

Ni säger att ni var tvungen att ta bort delen med språkbruket, men hur valde ni vilka delar som skulle vara med? Det är ju många olika delar, allt från recept till hur man gör/inte gör på dejt till kläder.

Alexander: Jag gjorde en form av skelett, till att börja med. För Måns och jag pratade och han undrade om jag inte kunde tänka kring en grund eftersom det ändå är jag som är Chevarelesk från början. Konceptet har ju varit mitt. Sedan presenterade jag grunden för Måns. Han tyckte den var fin. Grunden har inte ändrat sig så mycket. Vi ville ha med det inre, för att ta med något annorlunda. Nöjen tyckte vi var helt givet, med tanke på hur mycket vi gör i TV-programmet som är nöjen. Vett och etikett ville vi ha med båda två.

Måns: Ja, verkligen!

Alexander: För att vi har mycket inbördes diskussioner om hur vi agerar mot varandra. Så hade vi även en femte del, som hette ”framtid”, men vi kände båda två att det var något som var tufft att skriva. Att spåna om den moderna gentlemannens framtid. Det är ersatte vi med ”Brev till Albert”. Det ramar in boken mycket finare. Vi vill inte ha den alltför spekulativ. Det här är ju inte vetenskap på något sätt. Det är ju vår lekfulla och ändå lite allvarliga tolkning av den moderna gentlemannen. Så grundidén ruckade vi inte alltför mycket på. 

Måns: Vi utgick mycket från vad har vi hade pratat om i programmen. Nu har vi gjort två säsonger. Vad skulle vi kunna dyka ner i djupare i som är intressant? Vett och etikettdelen var solklar. Den har vi begentligen bara gjort ett inslag om i ett program. Vi skulle kunna göra en hel säsong om bara vett och etikett.

Alexander: Det är sant, så klart. Vi hade programmet att stå på som grund. Det var väl därifrån mina tankar stammade.

Måns: och egentligen mycket vad är vi dåliga på som vi borde bli bättre på. Ett exempel är männens grillklubb, som vi har beskrivit i boken, där jag fortfarande inte gör rätt. Men vi är överens om att vi borde göra det.

Alexander: Det här kommer inte utan en hel del självrannsakan. Vi har skrattat mycket åt att det som vi skriver om att man inte borde göra, det gör vi själva. Måns och jag är fruktansvärda mobiltelefonanvändare till exempel. Det är vår snuttefilt. Måns tycker att jag är värre än vad han är och jag tycker det är han som är värre än vad jag är. Men jag vet hur vi funkar. Ibland behöver lite tid för oss själva och då  bara dyker den upp och så är den där. Just det här har vi skrivit mycket om. 

Vad var en utmaning när ni skrev boken?

Måns: Tid!

Alexander: Ja, den stora utmaningen var tid om sanningen ska fram. Tid och access till varandra. För Måns är upptagen och jag hade den stora förmånen att, vid tidpunkten när boken skrevs, så jobbade jag heltid på Chevarelesk. Jag kunde tillbringa 80 % av min vardag till att skriva boken.

Måns: och 20 % till att ligga på mig.

Båda skrattar.

Alexander: Ja, lite så. Den största utmaningen litterärt, det tycker vi båda två var att få ihop det inre. Det är väl ändå jag som har segrat lite här någonstans ändå. 

Måns: Vi touchade att bli för politisk korrekt.

Alexander: Ja… eller inte för politisk korrekt möjligtvis, utan att det blev för högtravande och allvarligt. 

Måns: och mästrande

Alexander: och mästrande. Så det var ju din idé att vi skulle börja med exemplen istället och det var väldigt, väldigt skönt. 

Måns: och spalta ner det

Alexander: Precis! Måns och Felix, som också är med i programmet, kläckte idén att vi skulle tänka mer konkret i roliga vardagssituationer. Då fick jag mycket mer flyt på det. Då blev det bättre. Ett tag när jag läste vad jag skrev, så tänkte jag: ”Vad är det jag skriver egentligen?” Det var som en tungsint Kent-låt. Även om mycket av det stämde, kanske det inte är något man vill ha i en Coffee table-bok. Så att hitta ton var ju lite av en utmaning emellanåt också. Och andra sidan inte eftersom vi har en viss ton med varandra, jargong, som är naturlig och jag tycker vi lyckades få in det i boken ganska bra.

Måns: Det är väldigt mycket av oss båda, vilket är skönt.

Alexander: Absolut!

När man skriver en bok eller gör TV-serie som delvis handlar om kläder, tittar man mer då på hur andra klär sig? Lägger man märke till det mer?

Måns: Jag har gjort det. Jag har till exempel aldrig tänkt på skor tidigare, men sedan jag har fått så mycket negativt om mina egna skor från Alex (skratt) har jag börjat titta på andras skor också.

Alexander: Jag har blivit ännu mer intresserad, sedan det här började. Jag är ännu mer medveten om kläder, skor och utseende än vad jag var innan allt började. Absolut. För jag vill representera det jag pratar om.

Måns: Men vi var ju båda rätt så klädintresserade redan innan. Sedan har jag nog fått omvärdera min garderob lite efter att jag träffade Alex. 

Alexander: Ja, med all rätt tycker jag.

Båda skrattar

Måns: (skrattande) Kör på bara!

Alexander: Du har ju alla förutsättningar i världen att bli en av Sveriges bäst klädda män. Du ser väldigt bra ut. Du har fin hållning. Du är vältränad. Du har ekonomiska muskler för det här. Och ändå är du så fruktansvärt slapp ibland.

Måns: Jag tycker ju inte att det är så kul att klä mig på morgonen. 

Alexander: Shoppa och klä sig… Nej, jag vet.

Måns: Om jag hade fått välja hade jag haft kostym på mig varje dag, men jag tycker det är meckigt. Livet är för kort för att hålla på och bry sig om vad du tar på dig på morgonen.

Alexander: Eller så berikar du varje dag med små detaljer som jag. 

Måns: Där är vi väldigt, väldigt olika. Jag ser mer de stora penseldragen i livet.  (Skratt)

Är det någon som har stört sig på det här med Chevarelesk?

Måns: Tvärtom tycker jag. Jag tycker att folk stör sig på det när de hör om konceptet. De tänker att det låter som ett manligt gubbsjukt koncept. Sedan när de ser programmet, så är det raka motsatsen istället. Folk är oerhört glada. Vi har jättemånga kvinnor som ser programmet, som tycker det är minst lika intressant som män. Vi var väl rädda att vi skulle få negativa reaktioner, för att vi riktar in oss mot män i det här programmet. Vi visste ju inte ens om man fick göra det 2018. Men det har ju visat sig att det var inte några problem alls.

Behövs det mer vett och etikett ? Är det ett större behov av kunskap kring vett och etikett idag än kanske för 40 år sedan?

Måns: Jag tror du blev så ihamrad det som barn för 40 år sedan. Vett och etikett och språk. Det tror jag inte man blir på samma sätt idag. Sedan går allt mycket fortare nu också. Du får mer influenser av illa skrivna sociala medier.

Alexander: Jag kan tycka att korrekt vett och etikett är en del av ett slags kollektivt medvetande, som ändå bidrar med glädje och att man värnar om varandra. I en tid där jag tycker att det blir mer och mer individualism, tycker jag att det behövs ur den aspekten faktiskt. Så mer vett och etikett åt folket. Hövlighet.

Kanske lättare också att umgås med andra utan att det blir fel.

Alexander: Ja, absolut! Visst är det så. Jag håller med. 

Måns: Sedan är det enklaste i första läget att lägga ifrån dig mobiltelefonen, när du pratar med någon. Det har vi båda problem med. 

Alexander: Eller att man inte slå någon i ansiktet, kan ju också vara något att tänka på.

Måns: Absolut, men nu tror jag ju inte att det är lika många som slår folk i ansiktet,  som håller i en mobiltelefon.

Båda skrattar.

Alexander: Nej, det är sant.

Vad stör ni er mest på: om någon skulle vara riktigt snyggt klädd, men är ett svin eller någon som är riktigt sjavigt klädd, men rätt trevlig? Vad är det första som skulle störa er?

Måns: Innan man har pratat med svinet, så hade man förmodligen tänkt att det verkat vara en jättetrevlig kille. Sedan tror jag absolut att jag hade stört mig mest på svinet.

Alexander: Jag med!

Måns: Ingen av oss har någon acceptans för människor som inte är öppna och härliga.

Alexander: Måns och jag har väldigt lite aggressivitet i oss. Aggressivitet är en egenskap som jag, och jag tror även Måns, inte uppskattar. Så svinet kan dra, men han som är sjaskigt klädd och har gott hjärta - han är alltid välkommen. 

Måns: Det var ju så du såg på mig när vi träffades. 

Alexander: Exakt. För honom kan vi göra om.

Så avslutas intervjun, som den började, med ett hjärtligt skratt.

Boktokigs intervju med Gustav Fridolin

Gustav Fridolin har en hektisk tid nu, men lyckades klämma in en intervju med mig, vilket jag är både glad och tacksam för, Hans nya bok DET ÄR inte du, det är VI har gett mig mycket att tänka på och det är intressant att få chansen att ställa några frågor.

Vad var det som gjorde att du skrev boken?

Det var något som skavde. Att allting, alla siffror vi har på hur det går för Sverige berättar för oss att det går bättre och ändå är det inte det som det flesta av oss känner. Utan vi ser hur människor mår allt sämre. Vi har nästan en epidemi av psykisk ohälsa bland unga och allt fler vuxna slits ut av sina arbeten. Och det där skavet mellan ett land som blir allt rikare och människor som mår allt sämre, det är där min bok börjar.

Vad har du fått för respons på din bok?

Mycket. Många känner igen sig. Sedan är det många som har längtat efter att innebörden i ordet solidaritet får plats i politiken igen, i samhällsdebatten i stort.

När och hur upptäckte du att solidaritet var viktigt för dig? 

Som ord så var det en bok jag fick när jag skulle flytta hemifrån av en kompis pappa, som hade ställt upp mycket för mig. Det var en bok som var skriven av idéhistoriken Sven-Eric Liedman som heter ”Att se sig själv i andra – om solidaritet”. En titel som är lånad från Gunnar Ekelöfs dikt. Den där boken blev för mig mycket av en ögonöppnare. Att man fick en definition av solidaritet. Plötsligt kunde man se den överallt. I hjältemodet, det människor gör för andra, men också i vardagen. Som den där läraren som ställer upp lite mer än vad den måste. För mig är det något som jag har gått och tänkt på sedan dess. 

Det märks att du är väldigt engagerad, inte minst när man läser boken.Var hittar du din förmåga engagera dig? Var hämtar du styrka ifrån?

Jag kan inte tänka mig något annat sätt att leva min korta stund här på jorden än att försöka göra mitt bästa av det. Jag har så många anledningar att vara tacksam. Det är många som ställt upp för mig, så kan jag ge någonting tillbaka så tänker jag att det är någonting jag vill göra. 

För mig är din bok tankeväckande, inspirerande och ger insikter. Gav boken dig några insikter när du skrev den?

Ja, verkligen. Jag skriver ju alltid. Det är sådan jag är. Det är sällan jag har skrivit en bok och tänkt att nu ska jag skriva en bok och jobbat från sidan ett till sista sidan. Utan det består mycket av sånt som jag har skrivit för att jag har behövt fundera över någonting. Förstå någonting. Gräva djupare i någonting. Så nästan varje sida i den här boken är sådant som jag har behövt skriva och fundera för min egen skull. 

Blir det så då att du skriver ner saker när du kommer tänka på dem, t ex på tågresan?

Ja, på försenade tåg och när barnen har gått och lagt sig. 

Är det när barnen gått och lagt sig som du hittat skrivtid för att foga ihop dina texter? 

Ja, det har varit mycket när barnen har gått och lagt sig och en del tidiga morgnar och ibland mellan möten. 

Finns det något som du känner att du efteråt hade velat tillägga och få med i boken?

Det är klart, den här sommaren har varit ett exempel på hur hela samhället bygger på solidaritet. Vi hade aldrig klarat den här krisen, som vi fortfarande är inne i med hettan, torkan och bränderna, om det inte varit för att människor ställer upp och att människor ställer upp lite mer än man kan kräva eller förvänta sig. Folk avbryter sina semestrar för att gå in på sina jobb eller de åker iväg och volontärar. Eller går hem till någon äldre, som sitter i en varm lägenhet, och öppnar ett fönster. Samhället skulle inte vara något alls om det inte var för den solidariteten. Så på det sättet är det klart att det har blivit tydligt, efter att boken blivit skickad till förlaget, att det är så här samhället funkar.

Det ger hopp om mänskligheten, både när man ser och själv upplever solidariteten, tycker jag. Det är häftigt!

Ja,verkligen!

Ibland är det svårt att vara solidarisk. Du nämner i boken att stress är ett problem för solidaritet, eftersom att när man stressad har man svårare att se någon annans behov då kroppen är inställd på de egna. Det är många som är stressade idag. Hur tänker du att vi kan få stopp på det?

Jag tror det måste bli en politisk fråga. För vi har gjort så mycket själva. Så många träningsprogram, yoga och tips i kvällspressen. Och det är ju bra. Whatever works! Men stressen ökar och utbrändheten ökar och då måste det handla om hur vårt arbetsliv ser ut. Vad är det som drabbar barnen i skolan? Många unga, framförallt tjejer, känner stor press på sig själva inför varje prov och varje betyg. Den måste vi börja angripa. Den där prestationskulturen. Det kan handla om allting från att reglera reklam på sociala medier till sänka arbetstid. 

Du skriver en del om att skolan har en stor roll och du säger nu att vi behöver titta på ungas mående i skolan. Finns det något som du känner att du hade velat göra för  skolan, som du inte haft möjlighet att göra under de här åren som du varit utbildningsminister?

Ja. Precis när jag tillträdde, så var det ett nytt betygssystem och det var väldigt svårt att rycka och riva i det. Det är tydligt att det betygssystemet förstärker ohälsan. Att elever upplever att man mäts utifrån det man har allra svårast för. Så det måste vi ändra på. Vi måste ändra det betygssystemet. 

Har det varit svårt att genomföra förändringar i skolan, att få med andra på samma tåg?

Så kan det vara. Jag har kämpat stenhårt med läsa-skriva-räkna-garantin, som innebär att man ska upptäcka unga som har svårt med läsning, skrivning, matte, tidigt innan självförtroende och självkänsla har brutits ner. Det var verkligen sju resor och åtta bedrövelser för att få det på plats. Trots att känns så självklart. Politiken har varit väldigt polariserad under den här mandidatperioden. Det hoppas jag kan ändras till nästa.

Du sa att vi behöver göra något åt reklam i sociala medier. Jag har funderat mycket över reklam. Ännu mer efter jag läst ett meddelande från Svenska annonsörer där de pratade om att de måste göra reklam som skapar mervärde, eftersom hälften av alla svenskar inte gillar reklam. Vad är din åsikt om reklam?

Jag är nog i grunden väldigt kritisk till åtminstone dagens reklam. För att den syftar inte till att upplysa, utan den syftar till att skapa ett behov som inte fanns där från början. Idag när det finns så mycket information tillgänglig, så skulle du om du känner att du behöver köpa en sak, själv gå in och objektivt jämföra olika produkter. Men reklamen dyker på oss när vi inte vet att vi vill köpa en sak, för att skapa det behovet hos oss. Idag när de som gör reklam vet så mycket mer om oss än kanske vad vi berättar för de närmsta. Hur vi reser, när vi reser, när vi går upp på morgonen, hur vi surfar, vilka sidor vi besöker, vilken ordning de besöker dem. Vad som får oss att klicka på en länk. Då känns det som att vi verkligen behöver ta den här diskussionen och reglera reklamen igen. Vi har ju regler om tobaksreklam och alkoholreklam, men den här reklamen som verkligen är till för att gå in och påverka är helt oreglerad. Många som jobbat med att programmera sociala medier efterlyser ett regelverk för psykologisk påverkande.

Du pratar också om en annan sak som som ställer till det för oss människor. Att inlägg sorteras efter likhet på sociala medier. Olikheter poleras bort. Jag tänker också på det som Hans Rosling berättade i boken ”Factfulness”, att det är så många som inte har koll på hur det faktiskt ser ut i världen, utan vi har behållit den världsbild som vi har sedan 60-talet. Hur kan vi förändra det?

Bildning skulle jag säga. Vi måste återupprätta själva bildningsidealet. Den där nyfikenheten som ligger i att hela tiden söka efter fakta, som motsäger min världsbild idag. Kunna skilja mellan fakta och åsikt. Det behöver man lära sig på ett helt annat sätt idag, när vi springer in i våra filter bubblor, än vad man behövde tidigare. Det vi måste förstå är att Facebook eller Instagram inte är några öppna arenor, utan det är kommersiella arenor. Där varenda sträng i koden är gjord för att du ska få en sån behaglig upplevelse som möjligt. Och demokratin är inte behaglig. Den bygger på att du ska möta någon som tycker annorlunda än dig själv. Den bygger på att du ska vara förberedd på det svåraste av allt, nämligen insikten om att jag kan ha fel. När vi är omgivna av så många arenor som inte erbjuder det, då måste vi återupprätta den demokratiska arenan. En skola som inte är segregerad. En bildningskultur där vi läser och läser mycket. Unga människor behöver idag en typ av källkritik, som kanske tidigare var förbehållet den som läste grundläggande vetenskapsteori på universitetet. 

Skolan kan vara en kontaktyta för att möta olikheter, precis som du nämner. Igår såg jag på ett gammalt avsnitt av ”Jills veranda” där Adam Baptiste pratade om att musik varit en kontaktyta för honom. Har du några idéer på andra kontaktytor som man skulle kunna använda, skapa?

Bibliotek. Bibliotek kan ofta ha den rollen i ett samhälle. Att det blir en mötesplats där man för lite djupare samtal. Blandningen mellan att jag själv söker information och att jag kan springa på en bok jag annars inte hade sett. Att det finns seminarier verksamheter, folkbildning och studiecirklar. Jag tror väldigt mycket på bibliotekens roll i det. 

Du skriver i din bok om klimatkrisen och då om rädsla för förändringar, som gör att många hoppas att allt bara kan vara som nu. Jag tänker på att de är så många som är oroliga och rädda inför klimathotet att de blir nästan paralyserade och inte orkar ta in eller vill in och vill bara blunda. Du nämner i boken forskaren Maria Ojalas undersökning hos unga som visade att mer insikt inte oroade dom utan de blev mer engagerade att åstadkomma förändring. De såg sina egna klimatsmarta vardagsvanor som en del i något större. Hur kan vi få andra att första att om man gör något så blir man mindre rädd?

Jag ställdes inför det där ganska nyss, för det var ett barn som här i sommar hade skrivit på min instagram med stor och djup klimatångest. Och jag insåg att det där är ju ganska självklart i vanliga fall när när landet drabbas av kris och föräldrar inte klarar av att ta med sina barn, så tar skolan det. Dagen efter kommer man till skolan och pratar om det som har skett och kan prata med kompisar och lärare. Men krisen som varit i sommar, som kan skapa ganska existentiell oro, har varit när skolan är stängd. Då sträcker ju barnen ut på andra ställen och frågar och jag kände att jag behövde möta detta med ett allvar. Säga rätt ord. Så jag pratade med en barnpsykolog och hon gav mig ett par råd och vi sorterade vad som är fakta och vad som är mer av oro. Vi hittade ett bra sätt och en bra nivå att möta det här barnet på. Sedan sa hon att det är viktigt att ge tips på någonting man kan göra. Jag tänkte genast på tiopunktslistorna i kvällstidningarna: Det här gör du för klimatet. Men hon sa att det viktigaste är att man kan göra något med eller allra helst för andra. Då får man den här effekten av att man känner att man faktiskt inte är ensam. Det är inte bara jag som källsorterar. Det är inte bara jag som tar bussen, utan jag gör något ihop med andra. Mina lilla handling är en del av något mycket större. Jag kan se, till exempel när jag hjälper till och öppnar fönstret för den äldre i den varma lägenheten, att det gör skillnad. Då kan vi hantera de stora problemen. Det blev ett bra svar och jag har funderat på det. Det gäller nog oss också vuxna också. För att möta ett problem som känns övermäktigt, behöver vi göra det tillsammans. När vi gör det kan du reda i det och faktiskt göra något åt det. Där blir min uppgift egentligen politisk. Jag måste ha missat att den här stora stora utmaningen som vi står inför som mänsklighet också handlar om politik, vad vi gör tillsammans.

Hur ser du på framtiden när det gäller vår förmåga att visa solidaritet och förmågan att bry sig om miljön?

Nu är det nog så allvarligt även om vi gör allt för att undvika en fullskalig klimatkatastrof själva, tror jag för att klara det så måste man bygga ett samhälle på solidaritet. För det krävs så mycket av gemensam handling för att göra det. Men även om vi lyckas begränsa klimatet till den typ av förändring som vi kan hantera, så kommer vi att stå inför ett val att hantera det utifrån att var och en reder sig själv eller solidaritet. Det stora påfrestningar på våra samhällen som redan den här upptrappningen innebär, gör mig övertygad om att det är solidaritet det måste handla om. Vi måste klara att möta det här solidariskt. Det handlar om fördelningen av resurser, fredsdiplomati, att stärka kopplingen mellan stad och land.

Jag har upplevt att många människor i glesbygden uppe i Norrland upplever att de inte är hörda. Att politiken bara gäller dom som bor i städer och man inte har dom i tanken när man gör miljöförslag. Hur ska man göra för att få med dom på tåget?

Jag möter också en annan landsbygd som är väldigt, väldigt engagerade i miljöfrågan. Stor omställningsrörelse och som ser att det som görs på landsbygden i  grunden innebär de stora lösningarna, t ex framtida byggmaterial och idéer för att den förnyelsebara energin kan produceras. Den här sommaren har det blivit så tydligt att man inte kan sitta på Stureplan och tro att man är oberoende av det som gror eller fisken som simmar i havet, utan att vi har det där djupa gemensamma beroendet. Det tror jag gör att vi faktiskt kan få en annan miljödebatt. Att landsbygdens alla miljöhjältar får ett helt annat utrymme. Sedan måste vi ha klart för oss också… Jag tycker inte att vi inte kan driva förslag som gör det svårare att leva på landsbygden. Vi måste kunna leva där bilen behövs även efter ångestsamhället. Vi måste klara den här omställningen på ett schysst sätt, genom att göra det tillsammans.

För fem år sedan var du med i radioprogrammet ”Min bokhylla” med Jenny Lindh och Mark Levengood. Hur var det att vara med i det programmet? 

Det var väldigt spännande. Man vet att ens bokhylla är något som folk tittar på när de kommer. Men man har aldrig tänkt på att man kan göra djupare analyser. 

Tittar du själv på andra människors bokhyllor?

Ja, det gör jag. Så är jag ju biblioteksnörd själv, så det blir lite att man försöker titta på de där bokhögarna som ligger framme och faktiskt läses.

Jenny Lindh drog ju slutsatser om din bokhylla då, men om hon skulle dra slutsatser idag. Hur skulle det vara då? 

Jag tror hon skulle upptäcka lite fler kvinnliga författare. För det var en sådan där uppmaning jag fick. Sedan hittade jag Fatima Bremer bok i sommar om Ester Blenda Nordström. Ganska många av Ester Blenda Nordströms gäng. Genom henne halkade jag in på andra kvinnliga journalister i den här generationen på tidiga 1900- talet.

När jag var barn fick jag en bok på biblioteket, som handlade om att växa upp som barn i krig. Det var Judith Kerrs bok När Hitler stal den rosa kaninen. Den betyder mycket för mig. När jag läste Slevenka Drakulics bok blev det lite samma sak utifrån att försöka tänka sig hur det skulle vara att som vuxen att leva i diktatur.

Var får du dina boktips ifrån?

Överallt ifrån. Jag har en väldigt nära vän, Theresia, som blir bär epitetet kultur tant med stor stolthet och som man inte kan träffa utan att få med sig minst ett boktips med sig därifrån

Härligt! Vad i en berättelsen fångar dig?

Igenkänning framförallt! Det behöver inte vara någonting man själv upplevt, men däremot måste man komma nära så att man känner att det här skulle kunna vara jag. 

I din bok riktar du frågan ”När är du som bäst?” till läsaren. Så därför ställer jag den frågan till dig: När är du som bäst?

När jag inte stressar. Stressen är ju fiende till att handla utifrån sina värderingar. Stressen är en del av en funktion som ska skydda oss mot fara, som inte riktigt är kalibrerad utifrån farorna vi möter idag. Att slåss, spela död eller fly är dåliga alternativ vid förskolelämning.

Hur undviker du den ohälsosamma stressen?

Jag gör väl som alla andra, försöker träna, stänga av mobilen och så. Men det viktiga tror jag är den gemensamma handlingen. Hur vi ändrar själva samhället, så att vi inte behöver eller känner att vi behöver stressa så mycket.

Intervju med Stina Jackson, författare till Silvervägen

Jag har haft förmånen att intervjua Stina Jackson som skrivit den fantastiska debutboken Silvervägen.

Det är så kul när man läser en bok som utspelar sig i ens hemtrakter. Man känner igen platser och det blir så speciellt.

 

Det är det som är så kul också. Jag har ju varit i USA. Att fånga Norrland. Alltid när jag skrev så var det Norrland som fanns med, men jag tänkte mycket på hur norrlänningar skulle ta emot det. Om de skulle känna sig utpekade eller hur de skulle känna sig. Jag var nervös, men jag har fått jättefin respons. Det är jättemånga som sagt: ”Äntligen något som utspelar sig här! Det är så kul att någon som har anknytning har skrivit en spänningsroman om Norrland.” Det har varit kul att få höra.

Det behövs ju mer litteratur där författaren är från Norrland. Att Norrland skildras. Det är kul att området kring Arvidsjaur får komma på kartan.

Var det självklart att det skulle skriva den här typen av bok ?

Nej, inte alls! (Skratt) Jag är lite besatt av True crime. Jag lyssnar ganska mycket på sådana podcasts och jag följer sådana dokumentärer. Jag visste att jag inte skulle skriva en deckare. Det var aldrig på kartan riktigt. Jag läser knappt deckare - alltså traditionella deckare med polisarbete. Jag gillar spänningselement, t ex försvunna personer och kriminella element. Så det kom naturligt. Fast jag var osäker på vilken genre min berättelse hade och den var faktiskt min förläggare som sa att hon läste det som en spänningsroman, när jag hade skickat den första utkastet. Jag hade inte själv tänkt att det var en spänningsroman. Jag tänkte att jag skriver en roman. Sedan insåg jag att den är ju mer åt spänningshållet. Jag har läst en del kommentarer på Storytel och folk säger att det här är ju ingen deckare och jag förstår dem för det är ju ingen traditionell deckare. Så jag är nog lite i gränslandet.

Men det är ju ändå ett mysterium som ska lösas. Det är ju inte en vanlig skönlitterär berättelse heller, utan det är ju någonstans åt spänningsromanhållet. 

Det är nog lite Norrlands Noir. Mer litterär spänning. Min förhoppning är att skriva så att även de som läser vanliga romaner kan uppskatta den. Det är så jag tänker nu med fortsättningen av mina nästa böcker. Jag vill gärna ha kvar spänningselement, men jag vill också att det ska vara litterärt för jag gillar ju att jobba med språket, prosan. Det är det jag går igång på. Inte att komma på snåriga intriger eller flashiga karaktärer. Skapa stämningar - det är det jag brinner för som författare. 

Det märks mycket väl när man läser boken att du gillar att skapa stämningar. Hela boken har en  väldigt mörk atmosfär. Men även naturscenerna som du skapar och stämningarna hos människorna är fint beskrivna.

Jag har många amerikanska influenser, t ex Cormac McCartney. Så jag gillar mörker, det måste jag erkänna. Jag fascineras av människor som lever lite utanför ramen. Preppers är också en amerikansk influens. Dom som inte litar på staten. Jag känner ju ganska många. I USA är det väldigt utbrett. Det är även vanliga Svenssons eller Johnsons. Det kan vara ett stort konspirationstänk. Det ser man väldigt ofta. Det var jag rätt inspirerad av. Jag vet att det börjar komma här också. Jag var och in och kollade på bloggar och såg de som verkligen sitter och tycker man måste bunkra upp och så där. Jag har tänkt mycket på Norrland. På ett sätt är det en plats som... Jag bor ju i Colorado. Naturen där är ju jättevacker, men det är svårt att vara ensam naturen. För den är så välbesökt. Man har ju inte allemansrätt, så man får gå på stigar. I Norrland känns det ganska orört.  Så det känns som om det är någon som verkligen vill skapa sin egna lilla värld så tror jag att det är platsen. Det känns som att man kan flytta dit, köpa mark och skapa sin egna lilla bubbla. Det skulle kunna gå i Norrland. Speciellt nu med avbefolkningen.

Ja. Vissa ställen kan man ju gå timmar och det finns inga hus. Det är ju bara vildmark.

Det är som den sista vildmarken känns det som. Samtidigt saknar jag det jättemycket. Jag gillar ju att vara i naturen och känna lugnet. Om man ska gå och vandra i Colorado så är det ju alltid andra människor där. Det är därför jag tänkte på Norrland, för där kan man vara själv i skogen. Och just svenskarnas relation till naturen är unik på ett sätt. Att man går dit och söker kraft. Att alla kan använda skogen. Det är ju fantastiskt egentligen.

Tror du att du kommer att dras tillbaka till Sverige? Flytta tillbaka.

Ja, jag tror det. Min man vill gärna bo här. Men jag vet inte om det blir Norrland. Det kan ju vara ganska svårt med jobb och så där. Men jag skulle jättegärna vilja ha stuga där uppe. Jag brukar kolla på Hemnet. Det är min lilla hobby nu. Stugorna är ganska dyra ändå, om man vill ha en stuga med vatten. Det är inte som det var för 20 år sedan.

Vad var det som gjorde att just Silvervägen blev en sån bra plats för din berättelse?

Jag såg en dokumentär om en motorväg i Kanada, Highway of tears . Det var den som den som jag fick fröet av. Jag tänkte: ”Tänk om det här skulle hända på en väg i Norrland, att en flicka försvinner.” Det är var det tidiga fröet. Det var säkert fyra, fem år sedan som jag började spåna kring det. Då satt jag och tänkte på vägar och kom att tänka på Silvervägen. Det är den jag åker på när jag åker till farmor. Jag vet ju att det är den enda riksvägen på kalfjället. Den är verkligen så vacker och ganska ödslig på sina håll. 

Åkte du tillbaka och gjorde research när du skrev boken? Eller har du skrivit den ur minnet?

Mestadels ur minnet. Men jag var hemma förra våren. Då åkte jag på den. Och nu ska jag åka ända upp till Jäkkvik, längs hela vägen så det är jag superspänd på. Men det är mycket minnen. Sedan ville jag fota också, så jag fotade jättemycket när jag var där. Då blev jag turisten. Min familj tyckte jag var konstig. Jag fotade renar och skogen och så. När jag skriver sitter jag och går igenom mina bilder.

Minnet är kraftfullt. Hade jag bott där uppe hade nog inte skrivit om det. Det är något med att längta efter en plats. På sommaren är Colorado jätte varmt. Torrt och varmt och ingen skog. Man måste upp i bergen för att se skogen. Då längtar jag tillbaka till till exempel dimman i skogen och de ljusa nätterna. Allting blir liksom mytomspunnet. På ett sätt är det starkare i mig. När jag bodde där uppe la jag inte ens märke till det. När jag nu är på besök där, så tycker jag allting är så vackert. Min familj är hemmablinda. Det var ju jag också. Som tonåring tänkte jag att här vill inte jag bo, så fort jag kommer därifrån så ska jag ut i världen. Det var ju så man tänkte. Men nu är det som att:  Åh, vilken plats.

Det kanske är det som gör att man flyttar tillbaka att man börjar längta. På något sätt att kroppen vill tillbaka till ursprunget. Minerna blir starkare. Känslorna blir starkare. Man blir nostalgisk.

Gud ja gud ja. Har du kvar familj där uppe?

Ja, jag har kvar en syster som tagit över föräldrahemmet. Och en faster. Resten har flyttat.

Ok. Det är ju det som är trist också, att så många flyttar. Det var det som jag kände när jag skrev boken. Att jag är en av de som har flyttat. Har jag rätt att skriva om Norrland? Lite sådan ångest hade jag, men jag tänkte det är ju min uppväxtort. Jag är där hela tiden. Det var liksom ett kärleksbrev också att skriva boken. Men det finns också den där skuldkänslan av att jag är en av de som har flyttat. Och så har jag många nära och kära vänner som har flyttat. När man kommer hem är det alltid ett vemod för att det förändras så mycket. Det är inte riktigt som man mindes.

Tänker du, utan att avslöja slutet, Att det finns ett mörker hos vissa människor som man inte kan göra något åt? Oavsett om man är ung eller gammal, att det inte går att komma åt det mörkret, hjälpa bort det mörkret.

Ja, jag tror det. Jag tror att alla människor har lite mörker inom sig. Men med vissa tror jag är väldigt svårt. Det tror jag. Det är vissa som man inte kan göra något åt. 

Vilken av personerna i boken är dig varmast om hjärtat?

Det är Lelle. Helt klart! Honom saknar jag jättemycket. Det lustiga med Lelle var att jag visste att jag ville skriva om ett försvinnande och om någon som saknar och lider av det här försvinnandet. Det var det enda jag visste. Sedan såg jag bara Lelle. Han satt där bakom ratten. Speciellt den första delen av boken skrev sig nästan av sig själv. Han var bara där direkt, exakt som han var. Jag har en sån stor kärlek till Lelle fortfarande. Och så Meja så klart. Hon var svårare att få fram. Hon kom faktiskt senare. Jag skrev scenerna med henne efter många av scenerna med Lelle och jag fick famla mig fram lite grann. Kanske för att hon är tonårstjej och har många problem. Det är svårt att skriva om unga människor utan att fastna i klichéer. Att ge dom en äkta röst. Jag har jättemycket kärlek för dom två.

Tänker du på dom fortfarande? Eller är de ett avslutat kapitel, nu när boken är slut?

Nej, jag tänker fortfarande på dom. Jag tänker också att Lelle och Meja kommer alltid att ha en relation efter vad det har gått igenom. Så ja, de lever kvar.

När jag läste kände jag att det var självklart att det är Lelle som är ute och söker och inte mamman. Att män behöver ta sig för någonting. De mäktar inte med att göra ingenting och bara vara i sin sorgen. De måste ut och göra något, försöka förändra något.

Jag gjorde lite research. Jag är besatt av den där vägen där kvinnor har försvunnit i Kanada. Jag var inne på några Facebooksidor. Jag märkte att mammorna sitter väldigt ofta på Facebook och de har ett stort nätverk med människor som bryr sig. De pratar. I dokumentären sitter mammorna och pratar. Deras män sitter tysta bredvid. De lider i tysthet. Det kändes som självklart att det var han, Lelle, som inte kan upp. Som inte kan släppa och försöka acceptera och på något sätt gå vidare i livet. Jag tror att det är ett manligt drag. Definitivt!

Hur mycket tror du att man påverkas av platsen man bor på?

Ganska mycket skulle jag säga. Jag märker att jag är norrlänning i Denver. Jag är ju ganska lågmäld. Jag har ju svårt för småprat. Amerikanare är jätteduktiga på att prata på, som att man är bästa vänner när man precis träffas. Men sedan är de ganska dåliga på att bygga närmare vänskapsrelationer. Så det saknar jag. Jag tycker att norrlänningar kan vara svåra att komma nära, men när man lär ha lärt känna någon har man en vän för livet. Så det är mycket mer yta i USA. 

Är man uppväxt i en storstad ska saker gå snabbt. När man kommer från Norrland är naturen en kraftkälla. Jag har släkt som har växt upp i Kalifornien och har suttit på motorvägar. De har en helt annan relation till naturen. De kanske besöker den när de är lediga någon gång. Men att gå ut i naturen är inte något de gör dagligen. I min familj så cyklade man till jobbet, man gick ut i naturen på helgen. Det är en helt annan relation. Amerikanare ska ha de rätta skorna, vätskegrejer, vandringsstav. De är materialbesatta. Det blir så bökigt. Jag tycker: Ett par stövlar, sedan går man. (Skratt)

Då är det inte underligt att man inte tar sig ut.( Skratt) Tycker du att naturen är det bästa med Norrland?

Jag tycker naturen och människorna. Som nu när den här boken har kommit och jag har tänkt på vad folk ska tycka. Jag har fått sådan himla fin respons från bekanta som jag inte träffat på tio, femton år. De har mejlat och skrivit: ”Gud vad kul med boken”. Man är en del av någonting. Trots att man har flyttat, så är man alltid Skellefteåbo. Man är alltid välkommen. Folk vet vem man är. Gamla lärare har hört av sig till mamma. Det är annorlunda för min man, som är född i Kalifornien. Det är ju ingen som är kvar. Det är inte alls samma gemenskap i en kalifornisk stad som i Norrland. Så definitivt människorna och naturen. Det är en livskvalitet, som jag saknar. Just det här att åka ut med skotern och dricka kaffe. Sitta på isen och solen lyser och bara njuta.

Du har rätt i att det är en annan sorts gemenskap. Det är som alltid ett hem, även fast min pappa inte lever längre, men så kommer man upp och så är det någon äldre som frågar man inte är Götes dotter.

Det är som att ha en enda stor familj på något vis. Folk är ofta så himla glada att man kommer hem. På ett annat sätt är ju skönt att ha den där anonymiteten i en stad också för vissa dagar vill man inte springa på någon som man känner. Det är både och. Men just nu när boken har kommit ut är det så himla kul för att jag blev så förvånad över respons. Man vet ju inte sådant i förväg. Nu blir det svårt att skriva nummer två.

Men du tänker att nummer två också ska ha Norrlands-anknytning?

Jag har två till idéer, så det blir en Norrlandstriologi. Det är planen i alla fall. Jag känner att jag är inte riktigt klart med Norrland. Jag har mer historier i mig.

Har du börjat skriva på nästa bok?

Jag har ett nästan färdigt manus. Men jag är inte helt nöjd. Jag är en sådan som skriver om väldigt mycket. Så jag har kärn-historien, men jag känner att den måste få lite nytt liv. Jag ska träffa min förläggare och försöka bena ut det hela. Det är det som är så kul när man äntligen blivit publicerad. Att man kan ha någon att bolla med. Jag var en sådan som aldrig vågar skicka min text till någon. Jag vågade inte ens skicka till mamma. Men nu känner jag att det är skönt att ha någon att skicka texten till och få respons.

Hur lång tid tog det att skriva Silvervägen? 

Första utkastet tror jag tog ett halvår, men sedan har jag redigerat väldigt mycket. Så det tog nästan två år. Tror jag. Och då hade jag fröet och själva grundidén säkert två år innan det. Det låg i huvudet och malde.

Hur kom du till den punkten att du verkligen satte dig ner och skrev?

Jag tog en kandidatexamen i historia. Sedan sökte jag in på juridiklinjen. Mina professorer på universitetet sa att jag borde plugga juridik för jag var så bra på plugga. Det är många advokater som skriver böcker, så jag fick för mig att då kommer jag ha inspiration. Så jag började på Law school och jag hatade det verkligen. (Skratt) För jag är ju den där inåtvända norrlänningen. Det var verkligen, verkligen att man tar för sig och det var mycket att man skulle prata. Så jag var i helt fel värld. Jag gick klart första året, men jag kände att det inte skulle funka för mig. Jag kände hela sommaren att jag kunde inte gå tillbaka för jag var så stressad och mådde så dåligt. Min man sa: ”Varför skriver du inte den där boken som du drömt om?” Så då satte jag mig varje morgon och skrev. Jag har märkt att morgnar är bäst. Till de som frågat vad jag har för tips brukar jag säga att det är viktigt att skapa en rutin. Att avsätta en tid och sitta där. Jag tror det är A och O.

Skriver du väldigt tidigt på morgonen? 

Nja. Jag börjar vid sex, sju. Det är då det flyter som bäst. 

Hur länge skriver du sedan?

Fram till lunch ungefär och sedan på eftermiddagen brukar jag redigera,

Sitter du där med din kopp kaffe/ frukost eller äter du frukost innan du skriver?

Jag brukar gå ut med hunden. Sedan äter jag frukost och efter det sätter jag mig och skriver.Oavsett om det flödar eller inte. Ibland är det 200 ord, man bara sitter och stirrar liksom. Jag har märkt att nu efter att Silvervägen kom ut, så har den här månaden har varit jättejobbig. Det har varit sån press. Den har ju fått jättefint mottagande, så då känner jag att jag vill hålla måttet.

Blir det så att du bestämmer att du ska sitta den där stunden, oavsett om du skriver ett ord eller tusen ord?

Ja, absolut. Det brukar funka. Det är någonting i hjärnan som vet att det är skrivtid och oftast brukar det flöda. Jag hör många människor som säger att de vill skriva böcker, men de börjar aldrig. Jag tror det är mycket det här att man säger att man vill, men man skapar ingen rutin. Så var för jag för några år sedan. Jag tänkte att en dag ska jag skriva. Men när jag väl satt där och bestämde att det här ska vara min tid, så var det som att något klicka till.

Händer det att du kör fast, så att det verkligen blir svårt att producera någonting?

Jag skulle säga mitt problem är att jag är så himla självkritisk. Det var det som hände innan jag fick klart Silvervägen. Jag satt och skrev och skrev och skrev. Jag hade säkert 20-30 manus som jag tyckte var skräp. Jag kom alltid en tredjedel in och så kände jag att det här blir ingenting. Släng släng släng. Till sist var det min man som sa att fasen nu får du skicka in något till ett förlag. Skicka in och se vad de säger. Jag hittade en lektör, som jag skickade till. Jag märkte att jag började få min egen röst och mitt eget språk. Det tog två år. Jag tänkte det är ju något här som skimrar till ibland, så jag hittade en lektör. Han bor i Umeå. Han är också författare. Mikael Bergman heter han. Så jag skickade till honom. Jag tror det var tio sidor eller något sådant. Han sa: ”Jag vill jättegärna bara kvar i din språkliga värld”. Jag tänkte: ”Ok, jag har något på gång”. Så då fick jag klart ett manus och skickade in. Inte Silvervägen, utan något annat manus. Till sju förlag tror jag. Jag fick tre personliga refuseringar. Jag tänkte:” Åh, det finns ju någonting här. Det gäller bara att få klart och att inte sitta och kasta bort allt”. Jag tror att det är lätt att man blir för självkritisk, speciellt när man läser mycket. Då tänker man att det här är ju så bra. Så här bra blir aldrig jag. Men samtidigt är ju läsandet nyckeln till skrivandet

Vad läser du just nu?

Just nu läser jag Bill Beverlys Dodgers. Har du läst den?

Ja.

Tyckte du den var bra?

Ja, men det är också en väldigt mörk historia.

Det var så kul för att jag har så svårt att få tag i svenska böcker. Jag måste alltid köpa dom på Googlebooks och läsa som e-bok. Men jag var inne på bokaffären och jag såg den och tänkte yes, jag vill läsa den på svenska. Jag har också läst Kåda.

Den är ju också väldigt bra.

Gud ja. Jag blev helt golvad.

Vissa böcker fastnar verkligen. Ibland nästan ordagrant. Jag kommer ihåg till och med ihåg vissa scener i Kåda.

Jag satt och pratade om den med min man hela tiden. Den ska tydligen komma på engelska nästa år. Då ska jag köpa den till honom, för han blev helt begeistrad. Jag tyckte hon gjorde det så himla bra. Vad läser du för genre. Är du en allätare? Det verkar så på bloggen.

Ja, jag är verkligen allätare. Jag älskar att blanda oliks sorters genre. Jag tycker böcker blir så bra när man blandar, för det unika med böcker kommer fram. Läser jag är väldigt många på rad som är likadana, då är det lättare att jag generaliserar i mitt huvud när jag läser och inte ser och inte se det som är speciellt. Förut kunde jag hitta en författare och läsa allt av hen. Plöjde alla böcker.

Ja, och då blir man blir man lite övermätt .

Ja, då blir det att man översiktsläser lite. Då tappar man de där guldkornen som gör att den berättelsen är bra i sig, unik.

Det hände mig när jag läste Murakami. Jag blev lite besatt och läste bok efter bok efter bok. Till slut slut blev jag blev jätteless. Det förstörde upplevelsen. Jag borde läsa mer genres faktiskt. Jag gillar mörka berättelser, i USA kallas de Grit lits. Cormac McCarty älskar jag. Fast även han kan man bli lite mätt på. Läsande är kul.

Ja det är det. Det berikar väldigt mycket.

Intervju med Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld är aktuell med boken Comedy Queen, som riktar sig till slukaråldern, dvs 9-2 år. Det handlar om Sasha som förlorat sin mamma genom självmord och som har gjort en lista på saker som kan hjälpa henne att inte bli som mamman.

Före intervjun startar på riktigt så berättar jag för Jenny Jägerfeld att mina elever i femman håller på att läsa hennes tidigare bok Brorsan är Kung. Jag berättar att vi haft fina diskussioner utifrån den boken. Det leder till att vi konstaterar att barnböcker är viktiga.

Varför är barn – och ungdomsböcker viktiga?

Det är ett sätt att skildra livet. Det är ett sätt att berätta om livet. Så här kan livet vara. Vi är alla beroende av berättelser. Vi vill alla ha berättelser. Det har man alltid velat ha från att man satt runt lägerelden och berättade historier. Man vill höra om hur det är för människor. Det är den vanligaste konversationen.  Hur är det med den och den? Man frågar hur det är med folk.  Man vill höra hur det är. Vi har ett behov att berätta för varandra. Det här blir en berättelse med en början och ett slut. 

Det är något man kan känna igen sig i eller inte känna igen sig i och få en förståelse för hur det kan vara för någon annan. Man utvecklar sin empati.

Men framför allt för att man tycker det är roligt att lyssna på en berättelse eller spännande eller intressant. Man behöver inte alltid lära sig något. Det finns en ide inom barnlitteraturen att den ska vara så nyttig och pedagogisk. Om man kan lära sig något på vägen är det jättefint, men jag tänker att att det kanske inte ska vara det ursprungliga motivet till att skriva eller läsa böcker.

Din nya bok Comedy Queen – vad är bakgrunden till den?

  

Det var flera personer runt omkring mig som dog alldeles för tidigt. Jag fick följa barn på nära håll som fick fortsätta växa upp utan sin ena förälder. Det var himla sorgligt. Hur går man vidare när något sådant här har hänt? När en av de värsta sakerna som kan hända ett barn har hänt. Någon som har funnits där och som man knyter an till inte finns där längre. Tänker att det en skillnad ändå att förlora någon i cancer än att förlora någon i självmord. Det finns ju många frågor som uppstår. När det gäller cancer kan man i alla fall tänka den här personen är sjuk och det gick inte. Det kunde inte bli något annat. När det gäller psykisk ohälsa kan det komma upp frågor som: ”Finns det något annat jag hade kunnat göra? Hade folk kunnat hantera det här annorlunda?” Det kom från en plats i mig när jag undrade: hur går man vidare efter det här? Hur kan man hantera det? 

Sedan har jag mött många, både barn och vuxna, som har en sorg i det eftersom jag jobbar som psykolog. Det var egentligen min egen sorg det började med. Alla mina böcker har det varit så att det börjat på en plats inom mig. Som jag håller på och grejar kring. Det är inte så att jag tänker hur jag ska jag skiva om det tematiskt, utan vad händer om det här händer.

Skulle du säga att ämnet väljer dig istället för att du väljer ämnet?

Ja, men kanske. För att det är saker som jag drabbas av själv. Eller funderar på själv. Ibland kommer jag på en rolig sak som jag skulle vilja skriva om, men då är det oftast en del av en berättelse. Som nu har jag en jätterolig ide, som jag tyvärr inte kan avslöja, som är en del av en handling till en barnbok, men den skulle inte kunna bära en hel bok. Den är för liten för det. Det skulle kunna vara en av flera saker som finns i den här boken. Så nu håller jag på att leta en annan ide som kan para ihop sig med den här idén. Jag kom på en rolig grej ett barn kan göra eller ägna sig åt, men det räcker inte för hela boken. Håller på att prova lite andra idéer som jag kan matcha med det här och något som bränner till i mig, som gör att jag känner tillräckligt mycket för idén så jag orkar skriva en hel bok om det. Annars blir det så att jag tröttnar.

Självmord är ju fortfarande rätt tabubelagt. Varför tror du att det är så?

Jag tänker att det handlar om att psykisk ohälsa fortfarande är så tabubelagt. Även om det pratas mer om det nu än det gjorde för 20 år sedan eller 40 år sedan, så finns det och det finns inbyggt i samhället att om man är sjuk eller mår dåligt inombords så kan man rycka upp sig. Köra på, jobba på. Den inställningen finns inte om man har brutit ett ben eller har en annan fysisk åkomma. Psykisk sjukdom kan vara lika svårt att göra sig av med själv som att bota sitt eget brutna ben och då kan man behöva hjälp från andra. Det finns så mycket skam. T ex en långtidssjukskrivning. Jag orkar inte det här. Varför orkar inte jag saker? Varför kan jag inte gå upp ur sängen när alla andra verkar klara av sina liv? Klarar av att ha sina barn. Klarar av att jobba. Klarar av att ha ett socialt liv. Då kanske man känner att man inte orkar och då är det väldigt lätt att känna sig misslyckad. Så jag tror det finns väldigt mycket skam när det gäller psykisk ohälsa och självmord är ju på något sätt den ultimata konsekvensen av psykisk ohälsa. Obehandlad psykisk ohälsa leder till självmord. Inte för alla givetvis. Men man har sett att i nästan alla fall så är det någon form av psykisk ohälsa som ligger bakom ett självmord. Ofta depression och ångest. Det är väl också det att andra inte vet vad de ska säga. Om man säger att mamma har tagit livet av sig blir folk väldigt stressade. Det är ju inte så konstigt. Men jag skulle önska att man folk kunde säga det. ”Gud jag vet inte vad jag ska säga. Jag är ledsen för din skull. Säg till om det är någonting du vill prata om. ” Man måste ju inte alltid ha de rätta svaren. 

Vad tänker du att man skulle kunna göra för att ändra på att det är så tabubelagt och skamfyllt?

Normaltillståndet är att folk tänker att man är lycklig och att man aldrig är drabbad av varken psykisk eller fysisk ohälsa. Alltid kunna jobba. Det finns en norm kring hur man ska leva och vad man ska klara av. Det är väldigt många som inte lever upp till det. Jag tänker att man måste göra om det där och ifrågasätta idén om att normaltillståndet är att man alltid är lycklig. Livet är så här. Det är ibland jättetungt och ibland känner man sig glad och allt flyter på. Man behöver ändra tankarna om hur det är. Det är samhällsklimatet att vissa saker är känsligare att prata om. Det är lättare att prata om att man är glad och saker som går bra. Det är en vanesak. Är man ovan att prata om hur man mår så är det svårare att göra det. Det klart att det inte hjälper att bara prata om det. Problemen finns ju fortfarande kvar, men blir lite lättare att bära om man inte är ensam. För som psykologen Linn i min bok säger: ” Är man ensam med de här tankarna och känslorna, är det lätt att tro att saker och ting aldrig kommer att förändras. Men om man är med någon kan den hjälpa till och påminna.”  Den kan säga: ”Jamen så här känner du nu. Men minns du, så här kände du inte för två år sedan. Inte för ett halvår sedan. Att du inte gjorde det betyder att det här också kommer att ändras.  Ditt liv har ju ändrats. Du har ju inte mått konstant likadant i alla dessa år.”

Det har ju varit mycket rapporter om att många barn och unga mår dåligt. Vad tänker du kring det?

En del av det tänker jag handlar om att man drar ner på vissa basnivåer i samhället. Man gör barngrupper större i både förskolan och skolan. En lärare ska ta hand om jättemånga barn och se till deras behov. Jag tänker om man har mindre grupper, så har man möjlighet som lärare eller förskolepedagog att finnas där lite extra för dom som har behov. Det utrymmet finns ju inte om man har 18 stycken småbarn i barngrupp och bara måste byta blöjor. Då är det klart att man inte inte kan tona in: ”Nisse har lite svårare att leka än de här andra två andra.” Men om man hjälper Nisse att leka. Han kan lära sig färdigheten. Okej, om man drar någon i håret och slår den med spaden, då kanske folk inte vill leka men det kanske de vill om man säger. Kan jag vara med? Att man vägleder barnet. Jag tänker att förut om man hade en förälder som inte hade samma möjligheter, så kunde det kompenseras upp i alla fall lite genom skolan och förskolan. Det finns många aspekter på det där. Men jag tänker att del är att det inte läggs nog med resurser på barn och unga i den utsträckning som behövs. När det är akut, då kommer man in. Då kanske det är många barn som hinner känna sig dåliga och misslyckade, i stället för att de kan klara av saker. Sedan beror det på vilka skolor man går i, vilka människor man har omkring sig och allt sådant där förstås.

Tror du sociala medier påverkar?

Ja, en del. Men sociala medier tror jag å andra sidan kan vara väldigt bra om man känner sig väldigt ensam. Är den enda som har ett visst intresse. T ex om man är den enda transpersonen i Sorsele. Du vet ingen som är det. Så går du med i en grupp på ett socialt medium. Eller börjar följa andra transpersoner på instagram. Då kan man känna att man får väldigt mycket styrka genom andra personers berättelser. Jag tror inte man ska svartmåla sociala medier. Men människor lägger upp en viss redigerad bild av verkligheten på sociala medier. Det gör man ju annars också. Som när du och jag ses så även om jag hade haft en världens sämsta dag kanske jag inte börjar säga till dig. Man berättar inte precis allting. Man visar en bild av sig själv. Men på sociala medier blir det här uppförstorat ibland: ”Jag har köpt de här skorna. Jag har träffat de här härliga människorna. Jag sitter och har det mysigt på den här bryggan.” Så det blir en tillrättalagd bild av verkligheten. Förut kunde folk ha det jättebra på sitt håll, kanske ungdomar som hade världens roligaste fest. Men då var det ingen som fick reda på det. Nu kanske man sitter och tittar på det där fotot från festen och känner sig jätteensam. ”Varför blev inte jag bjuden?” Man får en insyn till det som gör att man kanske kan jämföra och känna att man missar saker.

Det är inte så många barnböcker som handlar om psykisk ohälsa och självmord. Varför tror det är så?

Det kanske är för att man vill skydda barn. Det finns väldigt mycket fantasy och deckarböcker. Det är ju härligt. Det blir ju eskapism i någon mån. Man får vara med om något. Man får känna känslor och tänka tankar. Man kanske blir rädd och tycker det är spännande, men man behöver inte vara med om det själv. Så det fyller en jätteviktig funktion. Det kanske finns vissa vuxna som tycker att man behöver skydda barn från det som är jobbigt. Då tänker man inte på att de upplever ju det här i alla fall. De är ju rädda och känner sig oroliga. Deras ångest är ju precis lika stark som vår. Kanske ännu mer eftersom barn har svårare att se att saker och ting kan ändras. Kanske också svårare att förändra sin situation. Om jag jobbar på ett jobb där alla är svin, så kan jag ändå försöka söka mig till ett annat jobb. Men bor man i ett litet samhälle och går i en skola och en klass där man inte känner sig hemma, har man ganska få möjligheter att själv ändra det om man är 9, 11 eller 13 år. Man är mer utsatt.  Barn är redan med om saker, så att skydda dom tänker jag att det är lite naivt. Sen vill man ge hopp som författare. Man vill ju inte att det ska sluta i misär. Det är skillnaden mot att skriva en vuxenbok. Där kan man ju faktiskt låta saker sluta i misär. Det kanske man kan med barnböcker med, men jag tror inte det skulle falla helt i god jord. Man vill ju ge ett hopp om att saker och ting kan ju bli bättre. 

Kan en barnbok som handlar om psykisk ohälsa eller självmord  också bidra till att göra det mer öppet, att man pratar om det?

Jo, jag tänker det. Det är många barn som lever i antingen relativ eller akut fattigdom eller med en förälder som har ett missbruk eller som har en form av psykisk ohälsa. Om det är en sak som folk inte pratar om så kanske en bok kan ge en möjlighet att prata om det utifrån boken. Då slipper man säga att så här känner jag. För det kan ju vara ganska jobbigt att berätta hur man själv känner det. Särskilt i en klassrumssituation. Men om man pratar om någon annan upplever det och känner sig, då kan man få viss hjälp att sätta ord på sina egna känslor och tankar som man kanske inte haft ord på. Man kanske också känner sig lite mindre ensam. ”Aha, ok. Det här är det andra som har tänkt och känt.” Man förstår att det inte bara är i ens egen familj som det är svårt. Det klart att det är svårt att berätta i skolan och till sina vänner att mamman har legat i sängen hemma i två år.

I dina böcker så finns det en kombo av ett ämne som är svårt och som man kan diskutera och så humor. Vad är din tanke med att ta in humor i böckerna?

Det blir ett driv att läsa vidare att det blir roligt att läsa. Man kanske skrattar när man läser. Det blir en lust i det. Jag tror inte jag skulle kunna hålla mig ifrån det. Om jag hör ett roligt skämt, då måste jag skriva upp det. Jag samlar hela tiden i telefonen något roligt som någon har sagt eller knasigt uttryck. Häromveckan var jag i Karlstad på Läslust och då var det en annan författare s om sa ett roligt skämt som jag tänkte att det var typiskt att jag inte fick med det i Comedy Queen. Det hade varit perfekt att ha med. Just när det gäller det här ämnet kändes det extra nödvändigt att ha med humor. Jag har ju haft humor med i alla böcker, kanske inte lika mycket i Hål i huvudet. Det fanns någon sorts bitter galghumor med i den. Här blir det på något sätt det extrema, för det handlar om det allvarligaste allvarliga – självmord och sedan ska hon bli en ståuppare. Så det blir mer extremt av det som jag tidigare gjort. Det handlar om det allvarliga ämnet och det finns den här humorn. Det blir ännu mer kontraster än vad det har varit. 

För mig var det nästan nödvändigt. Det skulle ha blivit för tungt annars liksom. Sedan tror jag också att jag själv och många andra som jag träffat använder humorn som någon sorts kraft och styrka.  Man skämtar om något som är svårt och då blir det lite lättare att stå ut med det. Det är en väldig kraft i det. Att man får lite paus i allt det där som är tungt och orkar gå vidare sedan. Jag var på en begravning för ett tag sedan där han vars fru hade dött drog ett skämt. Vi stod och skrattade åt det i kyrkan. Det var en befrielse. Det kändes inte respektlöst, utan fint på något sätt. Att man kunde andas lite i den där tunga, tunga sorgen

Så humor är en viktig del i ditt liv?

Ja, det är nog en viktig del i mitt liv. Jag gillar ju stand up jättemycket. Jag har hållit på med improvisationsteater. Inte för att det är likt stand up så, men man måste improvisera fram på scen och det blir ju ganska ofta roligt. Ända sedan jag fick se Norra Brunn på tv har jag tyckt att det är en häftig form. Att stå på scen och få andra att skratta bara genom sina ord. Det är ju coolt. Så jag har sett jättemycket stand up. Men nu så var det svårare eftersom det skulle vara ett barn som gjorde stand up. Stand up bygger ju mycket på gränsöverskridande och det är mycket ett barn inte skulle säga, t ex skämt om sexualitet, tabubelagda ämnen. Så det var en utmaning att hitta skämt som hon kunde dra. Jag kollade jättemycket på barnståuppare. Det har varit jätteroligt researcharbete. Folk frågar: ”Vad gör du idag?” Jag svarar: ”kollar stand up på youtube”. Sedan kanske jag har kunnat använda en sak av hur många som helst.

Hur kom du då på att kombinera det djupaste sorgliga med att hon vill bli stand up-komiker?

Det var just att jag kom på att hon försökte hitta en manual för att överleva. Då ville hon göra precis tvärtom mamman. Vad är det ultimata? Det var ungefär det där med att para idéer, som vi pratade nyss om. Jag hade ju en idé. Kan man skriva om självmord? Skulle det gå? Sedan var förlaget väldigt tillitsfulla. Min förläggare sa: om det är någon som kan göra det så är det du. Men de var lite mer skeptiska mot denna bok mot för Brorsan är kung. Det är ett brännande ämne. Det intressanta är att den här boken som handlar om självmord är lättare att sälja utomlands än den som handlar om trans. För trans är så tabubelagt i många länder fortfarande. Det är ju mor- och farföräldrar och föräldrar som köper böckerna.  Den har bara sålt in i de skandinaviska länderna, sedan har den inte sålt in i andra länder. De tror att det kommer att bli lättare att sälja denna. Folk är rädda för trans. Det är tragiskt.

Sasha funder om det här med Fanny Bones, om det är något man föds med eller om man kan träna upp det. Vad tänker du själv?

Jag tänker att vissa är väldigt receptiva. Ifall jag pratar så här, om jag upprepar saker på det här sättet eller om jag står på det här sättet, så förstärker det så det blir roligt. De har nästan en intuitiv känsla för vad som är roligt. Jag lyssnar jättemycket på poddradio. Alla ståuppare har poddar. Det finns vissa personer som Jonathan Unge, som gör det så bra. Det är vissa personer som får en att smälla av. Det finns vissa som är ofrivilligt roliga och personen märker precis när den sagt klart det att det är en rolig tanke, även om det inte var meningen att det skulle bli roligt. Eller om man växer upp med någon, som t ex min brorsa, som jag tycker är vansinnigt rolig. Men det beror ju på att han har en referensram som är så lik min.

Jag älskar att läsa humoristiska böcker. Då läser jag högt för min sambo. Du måste höra det här. Det är så roligt. Gillar du att läsa humoristiska böcker?

Ja, absolut. Jag tycker att fler böcker borde vara roliga. Det finns en idé om att finkulturella böcker inte kan vara roliga. Jag tycker att de personer som anses vara finkulturella inte är så roliga. De har ett väldigt allvarligt och tungt anslag. Min vuxenbok som kommer i maj: Blända, blixtra och spraka. Den är rolig och har också tunga ämnen. Man kan ändå ha en tanke om att det här ska vara litterärt om det finns humor i berättelsen. Men det finns som en fördom att folk som är väldigt allvarliga är smartare. Jag tycker att det är att det kan vara så och det kan också vara så att det inte är så. Det är konstigt att humor har så låg status.

Det är verkligen konstigt att det blivit så. För det finaste man kan göra för någon är ju att få den att skratta.

 Ja det är ju underbart. Det är ju det man vill.

Har du fått mycket kommentarer om Brorsan är kung?

Jag har fått mest brev. Både mejl och fysiska brev. Klasser har skrivit. Det har varit många som har hört av sig, t ex ”Mitt barnbarn har känt så här. Sedan är det andra som säger: ”Det finns bara två kön.” Jag har fått många fina brev om att det hjälpt dom. Att de håller med. Att de kan förstå. 

Jag tänker att många kan känna sig hemma i att man blir tilltvingad en identitet. Oavsett om det handlar om att man får den rollen i en familj eller en klass. Att de inte känner sig riktigt hemma i den rollen. Identitet tycker jag är jätteintressant att diskutera. Vad består det av? Hur bestämmer man vilka vi är? Gör man det själv eller kan någon annan säga att man är på ett visst sätt?. Det klart att skulle vi vara helt blanka för varandra hela tiden så skulle det vara jobbigt också. Då kanske det skulle bli en jättekonstig konversation. Så vi måste ju ha vissa idéer och föreställningar om vem den andre är. Men man kanske kan ha mer uppluckrade föreställningar. Att det inte är så fasta idéer, utan man är öppen för möjligheter. 

I dina böcker märker man ett tema, att du försöker luckra upp lite fördomar.

Faktiskt. Jag skriver om att så här skulle det också kunna vara. 

Vad är den bästa kommentaren om dina böcker som du fått som lever kvar i dig?

Åh, jag har fått så fina brev. Men jag kommer inte ihåg ordagrant vad som står.  På ett sätt är det finaste när man får reda på att det ändrat någons tanke. Någon som tänkte på ett visst sätt, men nu förstår att det kan vara på ett annat sätt också. Det är fint att man har breddat någons tanke. Kanske att de kunnat sätta ord på något. Eller som du beskriver att du haft jättebra diskussioner i en klass kring boken. Det är också jättekul att höra. Det är så häftigt att höra.

Det är ju häftigt att litteratur kan påverka. Att man bryter sig loss från föreställningar. Jag tycker just att det är så bra att man kan få gå i någon annans skor.

Intervju med Camilla Davidsson

Jag har intervjuat Camilla Davidsson, som är aktuell med boken Liten tvåa med potential. Hon har även skrivit böckerna om Emma. 

Liten tvåa med potential är ju en bok med två teman. Det är dels kärlek och dels är det utbrändhet. Varför skriver du om utbrändhet?

Det gör jag för att jag själv har den erfarenheten. Jag har själv gått igenom utbrändhet  och levde med det i väldigt många år. Framför allt tog jag ingen hjälp. För det första ville jag inte acceptera att jag var så svag att jag skulle kunna bli utbränd. Sedan när jag väl mådde dåligt ville jag att ingen skulle veta det och jag ville inte heller kännas vid det. När jag kunde titta tillbaka på min egen resa och varför det blev som det blev och hur jag betedde mig under den här tiden och hur jag hade mått, så kände jag att jag ville skriva om det och dela med mig av det för jag tror det är väldigt allmängiltigt. Speciellt hos tjejer men även hos killar också. I det samhälle vi lever idag är det viktigt att vara duktig, vilket gör att vi sätter oss i dåliga situationer ibland. Ofta till och med. Vi premierar duktighet och det driver fram utbrändhet. Det var därför jag ville skriva om det. Jag hade mått så dåligt och det ska man inte behöva. Nu vet folk mer än vad jag gjorde då. När jag gick in i väggen var det vid millenniumskiftet ungefär och då var det ingenting som man pratade om. Det fanns inget program för hur man tog hand om folk som mådde dåligt, som det finns idag. Nu är utbrändhet tyvärr ännu mer utbrett. Det har inte blivit bättre. 

Varför tror du att det inte har blivit bättre?

Vi har ett samhälle där det går otroligt fort. Förr fick saker och ting lov att ta lite tid, men idag får det inte det. Det skärs in på personal på varenda företag. Färre människor ska göra mer jobb. Sociala medier tror jag också spelar stor roll. Att på ytan ska vi vara perfekta och duktiga. Det ska gå snabbt och man ska vara smart. Man ska vara snygg och man ska vara smal. Allt ska vara hemlagat. Jag vet inte varför vi håller på så egentligen. Men det är en sorglig utveckling.

Skulle du säga att det fortfarande är fult att erkänna att man är utbränd?

Jag tror det. Jag kan inte riktigt svara på det, eftersom jag själv har hoppat av och gått min egen väg de senaste tio åren. Jag ser inte hur det ser ut på vanliga arbetsplatser idag. Men utifrån det man ser på sociala medier så absolut. Det blir i och för sig mer och mer att folk kan skriva om hur hopplösa de är och hur dålig den där pajen blev. Men det är lite att man raljerar över ”Haha, jag är inte perfekt. Kolla här!” Så jag vet inte. Jag tror att det fortfarande är inte accepterat och man försöker dölja det så gott det går. Sedan tillhör det också sjukdomsbilden. I alla fall när unga människor går in i väggen. Man vägrar erkänna sin egen dödlighet. Man vägrar erkänna att man själv skulle vara svag och vek. Det ingår i att vara ung. Man tror att man är odödlig och kan allt. 

Så är det för Sofia också. Hon förstår ju inte.

Nej, precis! Hon har koll på allt. Hon vet hur det ska vara. Hon tycker att alla andra är idioter.  Dom som inte förstår. Dom som gör annorlunda. De är ju hopplösa. Mjäkiga och mähän som inte kan driva på. Hon kommer från en miljö där man premierar och bekräftar prestation. Det är väldigt tydligt. Hon har det i sig vare sig hon vill eller inte. Att vara duktig. Hon har hela tiden tävlat med sin syster om sin fars gunst framför allt. Systern är lite vassare, så hon har ju fått jobba hårt. Sofia vill inte kännas vid sina svagheter alls. Hon är ganska döv och blind för att det gör ont. Det är bara något man får ta. 

Var det ett medvetet val att låta henne ha den här bakgrunden ?

Ja, för när man gör en roman behöver man vara väldigt tydlig. Det är bra att ge henne en bakgrund så läsaren ändå kan förstå varför hon beter sig som hon gör. Det blir lättare än att det bara är lite flummigt och otydligt varför hon har ett visst beteende. Sedan har så många i min närhet som har det hemifrån och jag har sett hur tydligt det blir. Hur driven de blir av att man måste vara duktig, annars är man inte värd något. Det blir att man i text får förstärka sådana saker, så att det blir bra. Då valde jag ett spår som jag tycker mig se ofta. 

Vad var tanken bakom Arvid fick bli snickare?

Jag visste att han skulle vara mer folklig och mer normal och ha mer kontakt med sig själv och inte vara så prestationsinriktad och prestigefylld som Sofia. Däremot var det inte det som gjorde att han skulle bli snickare, utan det fick jag arbeta mig fram till. Jag kom fram till att jag ville skriva om en sådan person som Sofia, eftersom det påminde mig väldigt mycket om mig själv innan jag gick in i väggen. Även om jag inte har Sofias bakgrund och inte var som Sofia som har koll på allt. Jag var ganska osäker. Men när jag hade bestämt mig för att jag skulle skriva om Sofia, kom jag på att hon skulle möta en person som var lite tvärtom. Då behövde jag hitta ett forum där de kunde stötas och blötas mot varandra. Då blev det logiskt att han skulle vara hennes hantverkare och störa henne i hennes privataste sfär. Där hon är lättstörd eftersom när man kommer på jobbet tar man på pansaruniformen och kör, men när man är hemma är man mer värnlös och mer sig själv. Det var där jag ville att han skulle komma och krocka med henne. Ifrågasätta hennes beteenden. Hur hon är, gör, säger och så där. Då blev han blev snickare.

När du upptäckte att du var utbränd upptäckte du det på egen hand eller var det någon såg att något inte riktigt är bra?

Ja, det fanns dom som såg det. Det vägrade jag lyssna på. När jag började bli lite trött då var det för att jobbet inte var lika roligt längre och så bytte jag till ett mer avancerat jobb. Till slut var jag apatisk och insåg att: ”Nä, jag måste ta en timeout”. Eller ja, flera år tidigare. Det var då jag drog till London och jagade en amerikansk kille som inte ville ha mig. Som Emma. Så jag tog ingen hjälp. Jag trodde först att jag var olyckligt kär. Sedan i efterhand kunde jag bena ut och se att mycket av det jag hade projicerat på killen, som fick bli Eric i böckerna om Emma, handlade om utbrändhet. Jag ropade efter hjälp på någon som kunde stå som en trygg pelare för mig, som jag kunde stötta mig emot. Men det var inte han intresserad av, för han hade ju sina egna problem. Han kände att han inte orkade vara den pelaren. Så jag visste inte riktigt. Det var först efter några år som jag förstod, men då hade jag redan trappat ner, eftersom jag trodde att det var apati. Att jag var ledsen. Jag förstod inte att jag var utbränd. Det är inte optimalt att göra som jag gjorde och det är därför som jag började skriva böckerna också. Det var långt efter att jag hade bearbetat det, men det var skönt att skriva om det. Sätta punkt för den tiden i mitt liv. 

Så den första boken blev en liten sorts bearbetning?

Ja, det var det. Även om det inte så att jag kände att jag måste skriva av mig. När jag började skriva, så började jag skriva i jag-form. Jag insåg ganska snart att det inte funkade. Jag ville blanda fiktion och autentiska händelser. Så jag gick över i tredje person och då blev det Emma. Då kunde jag mera hantera texten som den fiktion som det ändå skulle bli. Även om mycket som står i den boken faktiskt har hänt. Ganska exakt så som det står i den boken.

Är det så att du fortfarande väver in många saker från ditt eget liv i viss mån i ditt skrivande, fast du kanske ändrar om detaljer?

Ja, den första boken var mycket från mitt eget liv. Men många detaljer och händelser i de senare böckerna har också inträffat på riktigt. Fast karaktärerna befinner sig på en annan plats än var jag befann mig då. 

Jag vet vad jag vill säga och då använder jag stoff som jag redan har i mitt minne. Jag plockar in det lite där det passar och använder mig av verkliga händelser. Jag gör om det så det passar det syfte jag har just då med den boken och den handlingen som är. Så jag tar in ganska mycket som har hänt i verkligheten. Som t ex i den fjärde boken ”Sånger i skymningen”, den vandringen som hon gör då. Jag har valt att ta precis samma sträcka som jag återkom till Spanien för att göra och många personer som jag träffade. Jag tyckte det passade och var ett fint sätt att avsluta en cirkel. Sofia, där har jag ju plockat hejvilt från mig själv, bekanta och händelser jag sett och mixat ihop det till en berättelse jag ville berätta. Nu när jag skriver på nästa är det verkligen...inte på hal is, men jag skriver om en som är 50+ och där är jag ju inte ännu. Jag plockar och tar lite här och var. 

Kan du berätta lite mer om nästa bokprojekt?

Ja. Jag skriver om Sofias mamma. Den blir helt fristående. Men det blir ju ändå att man känner igen karaktärerna. Jag kan avslöja att i boken om Sofia, ”Liten tvåa med potential”, så kommer Sofias pappa Lars hem en dag och vill skiljas. Det kommer som en blixt från klar himmel för Susanne, som Sofias mamma heter. 

Det har gått ett halvår och dom har sålt huset och ska precis lämna över det till nästa ägare. Han har träffat en ny kvinna och han har till och med fått barn med henne, vilket inte är så roligt för Susanne. Den här kvinnan är givetvis mycket yngre och mer lyckad än vad hon är. Så hon står där med alla saker och undrar vad hon ska göra av dom. Hon kommer fram till att de ska till Gotland, till hennes bortgångna mammas gamla skrutthus. Så får man följa hur det går för henne. 

Susanne har satt sig i skymundan och satt sitt eget liv på vänt, för att ta hand om sin man och sina barn. På sätt och vis kan man säga att hon är ganska gammelmodig. Hon har jobbat halvtid i många år och nu undrar hon: ”Vem är jag?” Ingen annan verkar bry sig. För barnen är hon ju mamma. Lars har hittat en ny och vill inte ha med Susanne att göra. Han vill inte ens prata med henne. Så hon känner sig bortglömd. Så boken handlar om att återerövra sig själv som person.

Jag tänker att skönlitterära böcker kan hjälpa människor i deras eget liv. Vad tänker du om det?

Det tror jag verkligen att du har rätt i. Jag tror att när vi läser självhjälpsböcker så är vi lite på vår vakt. Det känns lite som om någon sitter där med pekpinnar och vill tala om för oss hur vi ska vara. Hur vi inte ska vara. Oftast mäktar vi inte med att ta oss igenom alla de där processerna och vara så duktiga som vi behöver vara för att göra den där förändringen. Det finns inga böcker som handlar om hur lyckliga alla är i boken eller hur bra det går för alla. Utan ofta så har vi en huvudperson som är lite miserabel och har sina problem. Så man känner igen sig i. Ibland kan man få känna sig mycket bättre. Oftast har de det väldigt svårt. Det är det som gör det roligt att läsa. Jag vet inte om läsarna tänker på det, men nästan alla huvudpersoner är lite hopplösa på ett eller annat sätt. Det är därför vi tycker om dom. För att vi identifierar oss med dom. 

När vi känner med en person och identifierar oss med den, då släpper vi ju garden. Så då kan man tänka sig att klokskaper som huvudpersonen tar till sig och är med om, tar vi också till oss bakvägen kan man säga. Genom att vi inte tänker : ”Jaha nu försöker den här personen lära mig det där”. Du vet man sätter armarna i kors. ”Näh! Det tänker jag inte prova”. I en roman lutar man sig tillbaka och går in i den här personens värld. Gör en kopp te och myser in sig i soffan. ”Aha, hon gjorde så. Det där har jag också varit med om. Så kände jag också när han gjorde slut.”  Så jag tror att en roman absolut kan vara till stor hjälp för oss. Sedan får man ju vara försiktig när man skriver en roman, att man inte försöker skriva läsarn på näsan. Inte försöker hjälpa, utan att det kan vara som en bonus.

Har du fått någon kommentar att någon har känt att de blivit hjälpta?

Jättemånga! Överraskande många! Kanske hundra stycken under de här åren. Jag fick senast häromdagen ett brev från en man som skrev att min första bok hade haft en fundamental betydelse för honom. Att han ändrat sitt liv och gått vidare från saker som varit jobbiga.

Ibland har jag fått långa brev och ibland bara någon som tackar för det jag skriver. De har sagt upp sig från jobbet. Gjort slut med en partner. Valt att pilgrimsvandra. Så det är helt fantastiskt. Det fyller mig med en sådan vördnad hela tiden och tacksamhet och jag blir alldeles… Det är ju så stort.

Jag förstår att det måste kännas fint.

Ja, absolut!

Tror du att om det skrivs skönlitterära böcker om utbrändhet att det blir mindre fult?

Man vill ju hoppas. Jag tror att vi är på väg in i ett skifte. Att de här sakerna har kommit upp på agendan. Att folk har börjat säga ifrån. ”Vi vill inte ha det på det här viset. Så här ska vi inte leva. Det är inte normalt. Inte sunt. Nu får det vara nog”. Att det faktiskt blir vanligare med den reaktionen.

Sedan hur stor del skönlitterära romaner har i det, det har jag ingen aning om. Men alla bäckar små, tänker jag. Ju fler vi ser och hör om som har valt att gå en annan väg, öser på i vår egen modbägare. Till slut är den full. ”Nu vågar jag också”. Så jag tror att allt som vi ser, hör och läser hjälper. 

Det blir lättare om man ser någon annan person, oavsett om det är en verklig person eller en skönlitterär person, att den har gjort det också. Då blir det lättare att tänka tanken att man kan göra det också.

Ja, det tror jag också.

Hade du någon tanke med varför du plockade in Arvids farfar Eskil?

Ja, det är stad och land-temat. Vi som bor i städer har ofta fördomar om hur det är på landet. Vi tänker att de är så bonniga. Att de inte har någon koll. Att de är lite okunniga nästan. Att de inte är förfinade och nästan inte har någon utbildning, eftersom de inte bor i staden där all kultur finns.

Jag håller på med ett projekt. Jag cyklade mellan Mora och Göteborg.  Jag minns att jag var var så fascinerad över hur många herrgårdar jag såg på vägen ute i bushen. Mitt ute i skogen så ligger alla dessa fantastiska herresäten. Jag blev också inbjuden till några hem. Bokhyllorna dignade av litterära klassiker. Jag blev serverad på finporlinet. Det är precis tvärtemot mina sämsta fördomar om att bo på landet. 

Jag ville ge landet en röst, även om det inte är så mycket. ”Vi har det visst bra här ute på landet. Det är ni i Stockholm som inte fattar någonting”. Lite så. Jag drar ofta mina karaktärer bort från stan. Det gör jag även här och det kommer jag göra även med Susanne. Många gånger tror vi att det är i stan det händer. Men det är inte där vår kropp och själ mår bäst, tror jag. Så det är lite det som var tanken. Sedan är det ju alltid bra att få in flera generationer i en bok. Det ger dynamik. 

Från det ena temat till det andra. Det är kärlek också med i boken, t ex är Märta och Eskils kärlek väldigt romantisk. Vad har du för syn på kärlek och romantik?

Jag har levt med tvillingar i tio år och med min partner i 14 år. Vi är inte romantiska på det här gulligull sättet och han kommer inte hem med stora blomsterarrangemang eller skickar små gulliga lappar eller så. Men vi är väldigt extremt omtänksamma om varandra och försöker skapa möjligheter för den andra att förverkliga det den vill. Att ge tid till varandra. Om jag vill åka iväg, som nu är jag på en skrivresa, då gör min man Jon allt han kan för att jag ska kunna det. Det här handlar ju om ansvar. Om jag sa till honom att jag skulle vilja vara borta ett halvår och vandra Caminon. ”Om du verkligen vill det så ska jag inte stå vägen”, skulle han säga då. Så det handlar om ett ansvar för vad man ber om. Att när någon säger ”Javisst, om du verkligen vill det här så ska vi ordna det”. Då är det jätteviktigt att man inte är egoist och roffar åt sig. Romantik för mig är väldigt mycket hänsyn och omsorg om den andra. Det klart att vi var romantiska i början och gjorde knasiga förälskesaker, som skulle kännas fåniga om vi gjorde dom idag. Jag skulle säga att vi har en mogen romantik i vår relation.

Jag tänker nog att det finns olika sorters romantik, som alla är lika viktiga i den fas man befinner sig.

Som man befinner sig i. Ja, precis. 

Vad är lättast respektive svårast att skriva om när man skriver om kärlek?

Här kan jag bara tala för mig. Eftersom jag lever med två barn och man, så är jag totalt ointresserad att skriva om vardagsrealismen. För den har jag så det räcker och blir över i mitt eget liv. Så jag väljer att avsluta böcker innan det blir en vardag, för jag tänker ”gud så ointressant”. Sedan är det inte ointressant när andra skriver om det på ett välformulerat vis. Då kan det vara fantastisk att läsa om det. Själv känner jag att jag brinner inte för det, så jag måste skriva om karaktärer före eller efter ett förhållande. Jag har hittills inte känt att jag klarar av att skriva om ett förhållande medan det är. Det sitter mer hos mig. Det har jag nog av i mitt eget liv. Så det är därför. 

Jag tänker att det är viktigt att man skriver om det som man känner att det funkar att skriva om.

Ja, du märker direkt när du försöker skriva en text som du inte egentligen känner för. Jämfört med ett annat parti, en annan scen som du verkligen brinner för. Energin i vad du känner för det du gör, det övergår i orden på något märkligt vis. Det märks direkt. Läsaren kan säga: ”Det här tycker jag är lite ointressant”. Då tänker jag: ”Det tyckte jag också”. (Skratt) Man kan inte ljuga. Så då gäller det att skriva om det man är intresserad av och som man tycker är roligt att skriva om. Sedan kanske det finns en del som klarar av att bara blaja ur sig precis vad som helst och det blir jättebra. Jag klarar inte det i alla fall.

För den som nu inte har läst boken, vad skulle du vilja säga om din bok. Vad den handlar om.

Jag kallar den för en liten pärla. Den är lättsam. Det är inte haha-humor, men den är ganska rolig. Samtidigt finns ett djupare underliggande budskap som är allvarligt. Men på ytan är det en ganska lättsam bok. Jag tänker att den är lite rappare än de tidigare. Den behandlar ett ämne som vi ser omkring oss hela tiden. Och kärleksdelen… jag måste ta en parantes här. Det var en kille som skrev till mig. Du skriver ju bara om en massa killar. Emma är  tillsammans med en massa killar. Dina böcker handlar bara om det. Jag tänkte: ”Vet du. Det gör dom ju inte. Dom handlar om att hitta sig själv. Anledningen till att det finns män där är att jag har valt att låta hennes utveckling studsa mot män, för att det är ganska tacksamt. Ett enkelt ämne att skriva om. Sedan gillar vi att läsa om relationen mellan män och kvinnor”. Det är samma sak här. Arvid är väldigt tacksam person att studsa Sofias egenskaper och egenheter emot. Det blir en friktion där som blir lyckad och rolig att läsa om. Jag älskar att skriva om kärlek. Så det är lite läskigt nu när jag skriver nästa bok där det inte är ett tydligt kärlekstema. Det är svårare tycker jag. Samtidigt tycker jag personligen att mina böcker handlar verkligen inte om kärlek, även om de flesta skulle kalla det en kärleksroman. Så ett allvarligt ämne på ett lättsamt vis, skulle jag kunna säga. Vad säger du om det som har läst den?

Det är en jättebra beskrivning tycker jag.

Sedan är det läskigt för att nu är det ju något helt nytt. Kommer folk att tycka om det här? Kommer dom som har lärt känna Emma i fyra böcker bli besvikna? Kommer de att tycka det är för lättsamt. Kommer de att ta till sig Sofia eller tycker de att hon är hopplös? Så det är läskigt, men det ska det ju vara. Det är ju helt enkelt en del av skrivandet.

Ja, det förstår jag att det är. Jag tror de kommer tycka om boken, för det gjorde jag. Mycket!

Tack! Vad roligt att höra!

Intervju med författaren Don Winslow

Jag har intervjuat Don Winslow, som är aktuell med boken Styrkan. Han har skrivit många andra böcker, bland annat Savages, Satori och The cartel. Flera av hans böcker har blivit film.

Jag har läst Styrkan. Den är mycket spännande och fängslande.

- Tack

Jag fascineras av Malone för att han har ett gott hjärta och han vill gott men det slutar med att han gör dåliga saker. Tror du det finns många polismän som han?

- Absolut! Det är alltid frestande förstås att tänka på världen i svart och vitt och lättare på vissa sätt eftersom Krim-genren tvingar oss, författare och läsare, in i dessa definitioner. Min erfarenhet är annorlunda. Det är nyanser av grått. De poliser jag känner är hederliga, men jag vet andra som absolut är mer som Malone.

Har du träffat på polismän som är som honom, kändissnutar?

- Åh ja, i New York polisen är det 38 000 polismän, män och kvinnor. När du når Malones-nivå är det bara 100 eller så. Så på den nivån: kommisarie,  specialenhetsnivå, är de rockstjärnor. De är otroligt karismatiska. De är mycket charmerande. De är mycket smarta – bevisligen.  Mycket inflytelserika. Mycket manipulativa. Så ja, de är definitivt rockstjärne-kändissnutar.

Tror du att de har en plats  att fylla i polissystemet?

- Jag funderar fortfarande på det. Jag tror att vid en viss tidpunkt fanns det ett verkligt behov för Denny Malones i världen, men jag tror att den tiden håller på att passera. Jag tror att de flesta yngre polismän med högre rang skulle hålla med mig om det. Att vi vill ha färre och färre cowboy-beteenden. För att polisvetenskapen blir mer avancerad och jag tror tack och lov att vi går tillbaka mer och mer till kvarterspoliser, vilket kräver en annan mentalitet. En annan typ av inställning. Tror jag att det finns utrymme för Denny Malones?  Ja, definitivt. Men jag tror den tiden är på väg bort.

När du åker kring i världen och pratar om dina böcker, blir du intresserad av andra länders polissystem?

- Absolut! Jag blir kontaktad av poliser från hela världen. Realiteten är dock… det här är ju den enda boken som jag skrivit om poliser på länge. Det är inte mitt vanliga ämnesområde. Det är drogvärlden som är det. Så jag har inte tid att bli riktigt involverad och att sätta in mig i andra polissystem. En journalist bad mig i morse att kommentera det svenska polissystemet, men jag sa att det gör jag inte. Det vore ohövligt och idiotiskt att komma hit ett par dagar och låtsas att jag har något att säga om ert polissystem.

Tror du det är möjligt att ha ett system utan korruption?

- Nej. Var tjugonde, trettionde år går LAPD, till exempel, igenom en stor korruptionsskandal. Som ett urverk, som att någon schemalagt det. Det får mycket uppmärksamhet. Sedan arbetar de med anti-korruption och sen försvinner uppmärksamheten och korruptionen kommer tillbaka.

När man tittar på makten som vi ger till polisen. Det är stor makt. Och med en sådan stor makt kommer korruption. Jag tror att det kan hållas tillbaka och att det är värre på vissa ställen än andra och vid vissa tillfällen mer än andra, men jag tror inte det kan elimineras helt.

När du skriver om kriminalitet och droger, får du känslan att du vill göra något för att förändra det.

- Visst. Jag skriver ledare. Jag skriver i Washington Post och New York Times och kritiserar drogpolicyn och fängelsepolicyn. Det är ungefär så mycket en författare kan göra. Jag är ingen politiker.

När en bok kommer ut har jag en litet fönster där jag har en röst. Man får då en del uppmärksamhet från människor, så att jag kan prata om policy. Några polisavdelningar har mig som konsult när det gäller dessa ämnen. Några polisavdelningar använder mina böcker som textbok om droger. Så jag kanske kan jag påverka lite.

Vilken reaktion har du fått på det du skrivit i tidningarna?

- Varierade. Få politiker har hört av sig. Jag skrev ett öppet brev till president Trump. Har inte hört från dem. Däremot har många poliser hört av sig. Polisavdelningar. DEA. Ibland är de kritiska och arga och andra gånger vill de prata och utforska några av ämnena och idéerna.

Varför tror du folk är så fascinerade av att läsa Krim?

- Jag tror att Krim och speciellt noir skildrar människor i deras extrema beteenden och känslor. Starka känslor. Jag tror att det attraherar människor. Jag tror också att det finns en nivå av fantasier. Fantasier om att vara en polis. Fantasier om gangstrar. Kanske det vi plockar upp från tv-serier som inte är så verklighetsnära. 

Jag tror det klassiska ”vem har gjort det”, att lösa ett brott är tillfredsställande för människor. Du börjar med ett problem, med en fråga och i slutet, till skillnad från livet själv, finns ett svar. Det är löst på gott eller ont. Till skillnad från livet. De flesta av våra problem fortsätter. Det är sällsynt att vi har ett prydligt och snyggt avslut på ett problem. Jag tror också att något av det bästa som skrivs idag är inom Krim-genren. Så jag tror att det också attraherar människor.

Läser du deckare själv?

- Ja, absolut. Det mesta av min lästid är researchläsning. Så jag har inte så mycket tid som jag skulle vilja. Men absolut läser jag. Jag har alltid läst. Det är så jag kom in i det. Jag var en privatdetektiv och jag läste då: Elmore Leonard, John D MacDonald, James Ellroy och en hel hög andra. Jag tänkte att kanske jag kan göra det som dom gör. Jag läser genren fortfarande.

Försöker du läsa varierat inom genren?

- Det är lustigt. Det finns alla dessa klassifikationer inom genren som att de är tjocka betongväggar som man inte kan gå genom. Är det mysdeckare? Är det en thriller? Jag är vansinnigt intresserad av dessa definitioner.

Som en läsare dras jag mer till det hårdkokta, det råare, mer realistiska saker. Det är så som jag är som människa. Jag dras inte till mord som ett sällskapsspel. Jag gillar det inte. När man har sett mord med egna ögon och gjort obduktion, så känns det inte som ett sött sällskapsspel: Butlern gjorde det med ljusstaken i matsalen. Det är inte min genre. Jag dras till mer råare, realistisk läsning.

Läser du mest amerikanskt eller läser du deckare från andra länder?

- Mestadels amerikanskt, men ibland vidgar jag mig. Som här i Sverige  har ni en rik tradition med författare och en mycket livfull miljö. Jag läser det. Ibland läser jag spanskt. Det är kul. Det är en sorts resa. Det är en annan charm med genren. Jag tror det lockar människor. Var vill jag vara idag? Vill jag vara i New York? I London? I Lissabon? I Stockholm? Köpenhamn? Paris? Krimgenren kan uppnå det.

Jag har läst att du skriver på flera historier samtidigt. Har det hänt någon gång att du hittar på en karaktär och tänker att han hör till en historia, men sen upptäcker att han passar bättre i en annan historia? 

- Jadå. Absolut. Jag skulle inte gå så långt som att säga att karaktären är allt, men karaktären är allt. (Skratt) Om läsaren inte bryr sig om karaktären, så kommer boken att vara usel. Läsaren kommer inte att bry sig om något som karaktären gör. Så jag tänker mycket på karaktären. 

Ibland har det hänt att karaktären jag skriver är hyfsad, men inte just i denna berättelse. Kanske han passar en annan gång, på en annan plats. Jag tänker att karaktären och miljön är väldig nära besläktade. Vi kommer alla från en plats och miljön definierar vem vi är. Så man kan ha en karaktär som inte passar i miljön. Han kanske passar i New York, men inte i Los Angels. Ja, så det har hänt mig.

Vilken karaktär har du gillat  mest att skriva om?

- Jag vet inte. Jag säger alltid att du ska vara kär i kvinnan du dansar med. Så det är alltid karaktären som jag skriver för tillfället som som fascinerar mig mest. Jag insåg med en viss chock för några månader sedan, när jag räknade efter, att jag har förmodligen spenderat mer tid med påhittade karaktärer än med någon människa förutom min fru och barn. 

Jag känner mig rätt nära Art Keller, som varit med i tre av mina böcker. På vissa sätt känner jag mig nära Danny Malone. Det känns som att jag känt honom en låååång tid. Långt före jag började skriva denna bok. Så jag gissar att man förälskar sig i vissa karaktärer. T ex en karaktär i boken som jag kallade The cartel - en kvinna som heter Marisol, som jag förmodligen skulle ha dödat i boken men som jag inte hade hjärta att göra. Nu är hon i min nästa bok.

När du inte skriver, tänker du på dina karaktärer då?

- Olyckligtvis så tänker jag på dom hela tiden. Det är väldigt svårt att stänga av. Senaste tiden så drömmer jag om dom. Det är nytt för mig. De dyker upp i mina drömmar. Inte på något användbart sätt. Jag kan inte komma ihåg att jag drömt något och sedan använt det. Men jag verkar omedvetet tänka på dom. Karaktärerna är med mig hela tiden. De skriver dialogen. De börjar säga saker och det repeteras och repeteras och förfinas tills det blir den dialog jag använder. Jag önskar att jag kunde stänga av. Att det fanns någon knapp. Det skulle vara trevligt.

Finns det någon karaktär som har varit lättare att skriva om?

- Jag gjorde ett par böcker om surfare i San Diego. En kille som hette Boone Daniels och hans vän. De var väldigt lätta att skriva. Jag kände att jag kände dom väldigt väl. Jag gjorde en bok som heter Savages, som blev en film. Det var tre personer som var involverade i varandra. De var väldigt lätta att skriva om. Jag tror att jag kände dom också så bra. Det var väldigt lätt för dom att prata och göra vad de gjorde.

Du gjorde manuset till Savages?

- Ja, jag var medförfattare till manuset.

Hur var det jämfört med att skriva bok?

- Väldigt konstigt. På grund av komprimeringen. En scen måste göra 3-4 saker på samma gång. Du har att göra med ett mycket kortare format, så du vet direkt från början att du måste stryka saker och du måste bestämma vad du ska stryka och vad du ska ha kvar. Folk tror att stryka är bara att stryka, men att stryka involverar också att sy ihop. När du tar bort saker, så tar du bort en del av storyn. Inslag som måste förklaras. Jag är en mycket bättre romanförfattare än en manusförfattare. 

Det låter svårt att skriva manus.

- Det är mycket svårt. Jag är inte en av de författare som ser ner på manusförfattare. Jag tycker att manusskrivande är en väldigt svår sak att göra.

Jag har också läst att ditt skrivande är som ett beroende. Att du inte kan vara utan skrivande länge. Har du någon gång prövat att inte skriva och hur många dagar har du klarat det?

- Fem

Hur känns det i dig när du inte kan skriva?

- Jag blir orolig. Jag har börjat ta söndagar ledigt från skrivande. Jag och min fru går på långpromenad. Jag läser hela dagen och det är trevligt, men jag blir orolig, nervös och rastlös och så känner jag mig skyldig. Som att jag borde skriva. Jag borde komma över det där. Det skulle finnas någon organisation som Anonyma Författare. Så man kan ringa någon och säga: 

”Jag funderar på att skriva en roman. ” 

”Gör inte det.

”Bara en novell. ” 

”Nej!” 

Jag skojar men det borde finnas något sånt för oss, men mig veterligen så finns det ingen.

Tänker du på personerna som läser boken?

- Ja, det gör jag. Inte i de tidiga utkasten. Då tänker jag bara på mig själv och har en trevlig stund. Jag hittar på och skriver mycket snabbt. Jag skriver de första utkasten mycket snabbt, som om jag är rädd att bli påkommen. Men i de senare utkasten är läsaren allt jag tänker på. Är de tempot rätt? Låter orden som de borde? Visuellt  – ser sidan bra ut? Ger jag nog med negativ plats för ögat att vila? Har jag nog med pauser? Låter berättelsen vettigt? Är varje stycke i rätt ordning? Så att någon lätt kan följa det. Är det musikaliskt? 

Vi tenderar att glömma att läsning inte bara är en mental aktivitet, utan det är också en fysisk aktivitet. Vi tenderar att glömma att vi hör orden i vårt sinne. Så jag försöker att göra allt musikaliskt, så det låter bra för örat. Är det en nöjsam upplevelse? En skrämmande? Spännande? Vad helst det bör vara i den speciella scenen.

Läser du högt?

- Ja, dialogen. Jag läser vanligtvis all dialog högt. Du hör felaktigheterna direkt. Det är lustigt – du hör inte de rätta tonerna, men du hör när det är falskt. Jag läser inte ofta den berättande texten högt för mig själv. Jag vet inte varför. Jag blir alltid förvånad över hur den berättande texten låter när jag läser högt för publik.

Gillar du att läsa högt för åhörare?

- Nej, inte speciellt. Jag tänker alltid att de kan läsa själva. Min åsikt är att publiken hellre vill ha ett samtal och att de kan läsa boken själva. Men en del gillar det. Jag kan göra vad som passar. Men jag gillar det inte speciellt. 

Ibland när jag läser högt äldre saker kan jag höra misstag som jag gjort, t ex jag skulle ha använt det här ordet istället. Ibland fixar jag det under tiden när jag läser högt. Jag ändrar det. Jag fuskar. För jag vet vad som skulle låta bättre. Så det kan vara irriterande ibland, för att då går det ju inte göra något åt det. Det är publicerat. Det är vad det är.

Vad har du fått för reaktioner på romanen Styrkan?

- Överväldigande positiv. Ambivalent när det gäller huvudkaraktären – vilket var min mening. Jag förstår det. Många poliser har hört av sig. De flesta gillar boken. Några var arga och undrade varför jag valde en korrupt polisman. På det stora hela var reaktionerna fantastiska.