Jag har intervjuat Don Winslow, som är aktuell med boken Styrkan. Han har skrivit många andra böcker, bland annat Savages, Satori och The cartel. Flera av hans böcker har blivit film.
Jag har läst Styrkan. Den är mycket spännande och fängslande.
- Tack
Jag fascineras av Malone för att han har ett gott hjärta och han vill gott men det slutar med att han gör dåliga saker. Tror du det finns många polismän som han?
- Absolut! Det är alltid frestande förstås att tänka på världen i svart och vitt och lättare på vissa sätt eftersom Krim-genren tvingar oss, författare och läsare, in i dessa definitioner. Min erfarenhet är annorlunda. Det är nyanser av grått. De poliser jag känner är hederliga, men jag vet andra som absolut är mer som Malone.
Har du träffat på polismän som är som honom, kändissnutar?
- Åh ja, i New York polisen är det 38 000 polismän, män och kvinnor. När du når Malones-nivå är det bara 100 eller så. Så på den nivån: kommisarie, specialenhetsnivå, är de rockstjärnor. De är otroligt karismatiska. De är mycket charmerande. De är mycket smarta – bevisligen. Mycket inflytelserika. Mycket manipulativa. Så ja, de är definitivt rockstjärne-kändissnutar.
Tror du att de har en plats att fylla i polissystemet?
- Jag funderar fortfarande på det. Jag tror att vid en viss tidpunkt fanns det ett verkligt behov för Denny Malones i världen, men jag tror att den tiden håller på att passera. Jag tror att de flesta yngre polismän med högre rang skulle hålla med mig om det. Att vi vill ha färre och färre cowboy-beteenden. För att polisvetenskapen blir mer avancerad och jag tror tack och lov att vi går tillbaka mer och mer till kvarterspoliser, vilket kräver en annan mentalitet. En annan typ av inställning. Tror jag att det finns utrymme för Denny Malones? Ja, definitivt. Men jag tror den tiden är på väg bort.
När du åker kring i världen och pratar om dina böcker, blir du intresserad av andra länders polissystem?
- Absolut! Jag blir kontaktad av poliser från hela världen. Realiteten är dock… det här är ju den enda boken som jag skrivit om poliser på länge. Det är inte mitt vanliga ämnesområde. Det är drogvärlden som är det. Så jag har inte tid att bli riktigt involverad och att sätta in mig i andra polissystem. En journalist bad mig i morse att kommentera det svenska polissystemet, men jag sa att det gör jag inte. Det vore ohövligt och idiotiskt att komma hit ett par dagar och låtsas att jag har något att säga om ert polissystem.
Tror du det är möjligt att ha ett system utan korruption?
- Nej. Var tjugonde, trettionde år går LAPD, till exempel, igenom en stor korruptionsskandal. Som ett urverk, som att någon schemalagt det. Det får mycket uppmärksamhet. Sedan arbetar de med anti-korruption och sen försvinner uppmärksamheten och korruptionen kommer tillbaka.
När man tittar på makten som vi ger till polisen. Det är stor makt. Och med en sådan stor makt kommer korruption. Jag tror att det kan hållas tillbaka och att det är värre på vissa ställen än andra och vid vissa tillfällen mer än andra, men jag tror inte det kan elimineras helt.
När du skriver om kriminalitet och droger, får du känslan att du vill göra något för att förändra det.
- Visst. Jag skriver ledare. Jag skriver i Washington Post och New York Times och kritiserar drogpolicyn och fängelsepolicyn. Det är ungefär så mycket en författare kan göra. Jag är ingen politiker.
När en bok kommer ut har jag en litet fönster där jag har en röst. Man får då en del uppmärksamhet från människor, så att jag kan prata om policy. Några polisavdelningar har mig som konsult när det gäller dessa ämnen. Några polisavdelningar använder mina böcker som textbok om droger. Så jag kanske kan jag påverka lite.
Vilken reaktion har du fått på det du skrivit i tidningarna?
- Varierade. Få politiker har hört av sig. Jag skrev ett öppet brev till president Trump. Har inte hört från dem. Däremot har många poliser hört av sig. Polisavdelningar. DEA. Ibland är de kritiska och arga och andra gånger vill de prata och utforska några av ämnena och idéerna.
Varför tror du folk är så fascinerade av att läsa Krim?
- Jag tror att Krim och speciellt noir skildrar människor i deras extrema beteenden och känslor. Starka känslor. Jag tror att det attraherar människor. Jag tror också att det finns en nivå av fantasier. Fantasier om att vara en polis. Fantasier om gangstrar. Kanske det vi plockar upp från tv-serier som inte är så verklighetsnära.
Jag tror det klassiska ”vem har gjort det”, att lösa ett brott är tillfredsställande för människor. Du börjar med ett problem, med en fråga och i slutet, till skillnad från livet själv, finns ett svar. Det är löst på gott eller ont. Till skillnad från livet. De flesta av våra problem fortsätter. Det är sällsynt att vi har ett prydligt och snyggt avslut på ett problem. Jag tror också att något av det bästa som skrivs idag är inom Krim-genren. Så jag tror att det också attraherar människor.
Läser du deckare själv?
- Ja, absolut. Det mesta av min lästid är researchläsning. Så jag har inte så mycket tid som jag skulle vilja. Men absolut läser jag. Jag har alltid läst. Det är så jag kom in i det. Jag var en privatdetektiv och jag läste då: Elmore Leonard, John D MacDonald, James Ellroy och en hel hög andra. Jag tänkte att kanske jag kan göra det som dom gör. Jag läser genren fortfarande.
Försöker du läsa varierat inom genren?
- Det är lustigt. Det finns alla dessa klassifikationer inom genren som att de är tjocka betongväggar som man inte kan gå genom. Är det mysdeckare? Är det en thriller? Jag är vansinnigt intresserad av dessa definitioner.
Som en läsare dras jag mer till det hårdkokta, det råare, mer realistiska saker. Det är så som jag är som människa. Jag dras inte till mord som ett sällskapsspel. Jag gillar det inte. När man har sett mord med egna ögon och gjort obduktion, så känns det inte som ett sött sällskapsspel: Butlern gjorde det med ljusstaken i matsalen. Det är inte min genre. Jag dras till mer råare, realistisk läsning.
Läser du mest amerikanskt eller läser du deckare från andra länder?
- Mestadels amerikanskt, men ibland vidgar jag mig. Som här i Sverige har ni en rik tradition med författare och en mycket livfull miljö. Jag läser det. Ibland läser jag spanskt. Det är kul. Det är en sorts resa. Det är en annan charm med genren. Jag tror det lockar människor. Var vill jag vara idag? Vill jag vara i New York? I London? I Lissabon? I Stockholm? Köpenhamn? Paris? Krimgenren kan uppnå det.
Jag har läst att du skriver på flera historier samtidigt. Har det hänt någon gång att du hittar på en karaktär och tänker att han hör till en historia, men sen upptäcker att han passar bättre i en annan historia?
- Jadå. Absolut. Jag skulle inte gå så långt som att säga att karaktären är allt, men karaktären är allt. (Skratt) Om läsaren inte bryr sig om karaktären, så kommer boken att vara usel. Läsaren kommer inte att bry sig om något som karaktären gör. Så jag tänker mycket på karaktären.
Ibland har det hänt att karaktären jag skriver är hyfsad, men inte just i denna berättelse. Kanske han passar en annan gång, på en annan plats. Jag tänker att karaktären och miljön är väldig nära besläktade. Vi kommer alla från en plats och miljön definierar vem vi är. Så man kan ha en karaktär som inte passar i miljön. Han kanske passar i New York, men inte i Los Angels. Ja, så det har hänt mig.
Vilken karaktär har du gillat mest att skriva om?
- Jag vet inte. Jag säger alltid att du ska vara kär i kvinnan du dansar med. Så det är alltid karaktären som jag skriver för tillfället som som fascinerar mig mest. Jag insåg med en viss chock för några månader sedan, när jag räknade efter, att jag har förmodligen spenderat mer tid med påhittade karaktärer än med någon människa förutom min fru och barn.
Jag känner mig rätt nära Art Keller, som varit med i tre av mina böcker. På vissa sätt känner jag mig nära Danny Malone. Det känns som att jag känt honom en låååång tid. Långt före jag började skriva denna bok. Så jag gissar att man förälskar sig i vissa karaktärer. T ex en karaktär i boken som jag kallade The cartel - en kvinna som heter Marisol, som jag förmodligen skulle ha dödat i boken men som jag inte hade hjärta att göra. Nu är hon i min nästa bok.
När du inte skriver, tänker du på dina karaktärer då?
- Olyckligtvis så tänker jag på dom hela tiden. Det är väldigt svårt att stänga av. Senaste tiden så drömmer jag om dom. Det är nytt för mig. De dyker upp i mina drömmar. Inte på något användbart sätt. Jag kan inte komma ihåg att jag drömt något och sedan använt det. Men jag verkar omedvetet tänka på dom. Karaktärerna är med mig hela tiden. De skriver dialogen. De börjar säga saker och det repeteras och repeteras och förfinas tills det blir den dialog jag använder. Jag önskar att jag kunde stänga av. Att det fanns någon knapp. Det skulle vara trevligt.
Finns det någon karaktär som har varit lättare att skriva om?
- Jag gjorde ett par böcker om surfare i San Diego. En kille som hette Boone Daniels och hans vän. De var väldigt lätta att skriva. Jag kände att jag kände dom väldigt väl. Jag gjorde en bok som heter Savages, som blev en film. Det var tre personer som var involverade i varandra. De var väldigt lätta att skriva om. Jag tror att jag kände dom också så bra. Det var väldigt lätt för dom att prata och göra vad de gjorde.
Du gjorde manuset till Savages?
- Ja, jag var medförfattare till manuset.
Hur var det jämfört med att skriva bok?
- Väldigt konstigt. På grund av komprimeringen. En scen måste göra 3-4 saker på samma gång. Du har att göra med ett mycket kortare format, så du vet direkt från början att du måste stryka saker och du måste bestämma vad du ska stryka och vad du ska ha kvar. Folk tror att stryka är bara att stryka, men att stryka involverar också att sy ihop. När du tar bort saker, så tar du bort en del av storyn. Inslag som måste förklaras. Jag är en mycket bättre romanförfattare än en manusförfattare.
Det låter svårt att skriva manus.
- Det är mycket svårt. Jag är inte en av de författare som ser ner på manusförfattare. Jag tycker att manusskrivande är en väldigt svår sak att göra.
Jag har också läst att ditt skrivande är som ett beroende. Att du inte kan vara utan skrivande länge. Har du någon gång prövat att inte skriva och hur många dagar har du klarat det?
- Fem
Hur känns det i dig när du inte kan skriva?
- Jag blir orolig. Jag har börjat ta söndagar ledigt från skrivande. Jag och min fru går på långpromenad. Jag läser hela dagen och det är trevligt, men jag blir orolig, nervös och rastlös och så känner jag mig skyldig. Som att jag borde skriva. Jag borde komma över det där. Det skulle finnas någon organisation som Anonyma Författare. Så man kan ringa någon och säga:
”Jag funderar på att skriva en roman. ”
”Gör inte det.
”Bara en novell. ”
”Nej!”
Jag skojar men det borde finnas något sånt för oss, men mig veterligen så finns det ingen.
Tänker du på personerna som läser boken?
- Ja, det gör jag. Inte i de tidiga utkasten. Då tänker jag bara på mig själv och har en trevlig stund. Jag hittar på och skriver mycket snabbt. Jag skriver de första utkasten mycket snabbt, som om jag är rädd att bli påkommen. Men i de senare utkasten är läsaren allt jag tänker på. Är de tempot rätt? Låter orden som de borde? Visuellt – ser sidan bra ut? Ger jag nog med negativ plats för ögat att vila? Har jag nog med pauser? Låter berättelsen vettigt? Är varje stycke i rätt ordning? Så att någon lätt kan följa det. Är det musikaliskt?
Vi tenderar att glömma att läsning inte bara är en mental aktivitet, utan det är också en fysisk aktivitet. Vi tenderar att glömma att vi hör orden i vårt sinne. Så jag försöker att göra allt musikaliskt, så det låter bra för örat. Är det en nöjsam upplevelse? En skrämmande? Spännande? Vad helst det bör vara i den speciella scenen.
Läser du högt?
- Ja, dialogen. Jag läser vanligtvis all dialog högt. Du hör felaktigheterna direkt. Det är lustigt – du hör inte de rätta tonerna, men du hör när det är falskt. Jag läser inte ofta den berättande texten högt för mig själv. Jag vet inte varför. Jag blir alltid förvånad över hur den berättande texten låter när jag läser högt för publik.
Gillar du att läsa högt för åhörare?
- Nej, inte speciellt. Jag tänker alltid att de kan läsa själva. Min åsikt är att publiken hellre vill ha ett samtal och att de kan läsa boken själva. Men en del gillar det. Jag kan göra vad som passar. Men jag gillar det inte speciellt.
Ibland när jag läser högt äldre saker kan jag höra misstag som jag gjort, t ex jag skulle ha använt det här ordet istället. Ibland fixar jag det under tiden när jag läser högt. Jag ändrar det. Jag fuskar. För jag vet vad som skulle låta bättre. Så det kan vara irriterande ibland, för att då går det ju inte göra något åt det. Det är publicerat. Det är vad det är.
Vad har du fått för reaktioner på romanen Styrkan?
- Överväldigande positiv. Ambivalent när det gäller huvudkaraktären – vilket var min mening. Jag förstår det. Många poliser har hört av sig. De flesta gillar boken. Några var arga och undrade varför jag valde en korrupt polisman. På det stora hela var reaktionerna fantastiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar