Längtan till landet i fjärran är finalen i Sarah Larks Nya Zeeland-trilogi. Det är romanserie som för varje del lagt lager på lager i en mäktig släktkrönika. Det här är en riktig tegelstensroman, men en sådan som man nästan vill ska vara ännu tjockare.Berättelsen fortsätter i samma anda som de tidigare böckerna och vi får följa två kvinnor, kusinerna Lilian och Gloria, som växer, kämpar och formas av sina livsval. De är två helt olika personligheter med olika drivkrafter, men de binds samman av släktens historia.
Alla böcker i trilogin har varit intensiva och känslomässigt drabbande, men den här delen tog hårdast. När Gloria till slut brister gjorde jag det också. Det är inte en lättläst roman i bemärkelsen lättsam, utan en berättelse som kräver känslomässig närvaro.
Samtidigt finns det saker som skavde. Jag tyckte att Kura och Williams självupptagna “lyckliga” tillvaro lämnade en bitter eftersmak. Det kändes helt enkelt inte rättvist. Jag vet inte heller om jag helt kan förlika mig med aspekterna av ett visst giftermål i slutet.
Men kanske är det just det som gör en släktsaga levande? Att man inte håller med om allt. Att man önskar andra öden för vissa karaktärer. Att man känner så starkt att det nästan gör ont.
Det här är ett värdigt och magnifikt avslut på en episk trilogi. Trådar knyts ihop, samtidigt som känslan av att berättelsen skulle kunna fortsätta i all oändlighet dröjer sig kvar. För det är ju så med stora släktkrönikor - de tar egentligen aldrig slut.
Och jag måste säga något om omslagen. De är lika vackra som innehållet är storslaget. Tillsammans bildar de en serie som verkligen pryder sin plats i bokhyllan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar