När man gråter är det ett tecken på att en bok är gripande. Vad jag grät i slutet av boken!
Det är en sådan fin berättelse om en gammal kvinna och hennes hund. Bodil lämnar sin lägenheter i stan för att åka till barndomens Hemsjö när hennes labrador Bosse blir sjuk och inte förväntas leva längre än sommaren. Ett Hemsjö som Bodil trodde hon lämnat för gott för många, många år sedan.
När jag läste boken spred sig en värme i bröstet. Jag föll för den omedelbart. Hur kan man annat? Den beskriver så fint relationen mellan människa och en hund. Kärleken dem emellan.
Jag både skrattade och grät medan jag läste berättelsen. Känslorna växlade som sommarens väder. Den berörde mig på ett sätt som gör att den är fastetsad i mitt minne. Därför förstår jag verkligen varför Helena Berglund och Colin Nutley tänker göra film på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar