En kvinnlig komikers dagbok av Mia Skäringer

Det är brutalt ärligt och modigt berättat. Texten är rakbladsvass och rå. Ingen skyddande bomull här inte. Hela mitt inre gör ont när jag läser, så pass mycket att det sprider sig till kroppen.

Jag blir också arg, orimligt arg, fast egentligen väldigt rimligt arg. Det här borde inte ha hänt. Allt det Mia varit med om, borde inte skett. Samtidigt vet jag att allt för många känner igen sig. Finns det någon kvinna som inte i någon form känner igen sig i det hon berättar? Den tanken gör obeskrivligt ont.

Men det är inte bara smärta. Mia Skäringers text fyller mig även med styrka och stridsanda. Det är insiktsfullt och klokt skrivet. Så nödvändigt att läsa. Kan man bestämma att den är obligatorisk för alla att läsa?

Tack Mia!