Anne Liljeroth har skildrat huvudpersonens ensamhet, så den känns ända in i benen. Berättelsen är totalt fängslande. Jag vill veta mer om familjehemligheten, men Anne Liljeroth drar ut på det hela och skapar en spänning som nästan är olidlig. Vilken berättelse!
Isabelle har alltid fått höra att det är hennes gröna ögon som gjort henne onormalt känslig. En skörhet hon ärvt av sin förtegna mor och som gjort att hon valt ett stillsamt liv. Men ensamheten tynger henne allt mer. När Isabelle en dag möter Margareta snubblar hon över en familjehemlighet, och börjar söka efter ett större sammanhang. Vad är det hennes mamma så förtvivlat försökt dölja? Och varför har hon ingen kontakt med sin släkt? Isabelle blir besatt av att få veta vem hon är och vad hon bär på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar