Intervju med Christoffer Carlsson

Jag har gjort en intervju med Christoffer Carlsson. han är aktuell med boken Den tunna blå linjen.

Du har doktorerat som kriminolog. På vilket sätt har det hjälpt dig som författare? Eller har det hjälpt dig?

- Jo, men det har hjälpt mig på ganska många sätt. Som kriminolog får man en djupgående kunskap om brottslighet, om personer som begår brott och om personer som utsätts för brott samt om polisen och hur polisen arbetar. Även om större frågor som t ex vad händer med ett samhälle när en viss sorts brottslighet ökar? Vad händer med brottsligheten när ett samhälle i övrigt förändras väldigt mycket? Brottsligheten är avhängig en massa andra faktorer.  Och det är fantastiskt att ha för en som skriver kriminalromaner. Den sortens ganska djupa kunskap.


En annan del av det är lite beroende på vad man gör som kriminolog, men det jag gör som kriminolog är att intervjua personer som har begått brott. Vissa har begått ganska grova brott och några bara enstaka. Och det man får då är en berättelse om ett liv. Man får inte en berättelse om bara brottsdelen, utan en förståelse för personens liv. Och när man intervjuar väldigt många personer om deras liv på det sättet så får man en förståelse för hur människor funkar och vad människor drömmer om samt vad man är rädd för. Jag brukar säga det att kriminalromaner, de som är bra, handlar inte om brott egentligen. De handlar om allt det där som gör oss till människor.


När vi studerar brott, då pratar vi också om frågor som berör kärlek och vänskap och maktbehov och pengar och lojalitet, skuld, hemligheter, beroenden. Allt det där är ju sådant kriminalromaner handlar om för mig. Allt det där som gör oss till människor. Det man lär sig som kriminolog är att brottslighet är ofta den yttersta konsekvensen av de väldigt mänskliga faktorerna som kärlek och vänskap. Så det ger en också en socialpsykologisk insikt i hur människor är och knutet till det är det farligaste och tråkigaste jag vet, dvs när författare som dömmer sina karaktärer. Där man kan se på författaren att han eller hon har en åsikt om karaktären. Att du är dum, du är bra. Det är nästan alltid ett symptom på att det här inte är någon bra bok. Och kriminologin lär en att inte döma människor, utan försöka förstå människors beteenden. Och det är inte samma sak som att rättfärdiga, förlåta eller bagatellisera. Det är något annat liksom. Man kan förstå utan att sympatisera. Det är ett användbart förhållningssätt när man ska skriva kriminalromaner.

Har alla samtal du haft varit en inspirationskälla till att vilja skriva eller till berättelser du har skrivit?

- Nej, det kan jag väl inte säga riktigt. För man kan inte riktigt – nu var det inte riktigt det du frågade- men man kan inte riktigt använda den typen av kunskap på det sättet. Alltså studierna som vi har gjort, de är ju insamlade med hjälp av skattebetalarnas pengar. Jag kan inte riktigt ta de sakerna och sätta i en roman, en kommersiell produkt. Så man kan inte använda det på det sättet. Däremot tror jag att författarskapet och kriminologin handlar om samma sak. Att försöka förstå vilka vi är? Hur vi blir den vi blir? Om det kunde ha blivit annorlunda? Och den typen av frågor... ursprunget till Junker-serien är två vänner samgår skilda vägar. Den tanken kommer är knuten till livsloppskriminologin som är det jag håller på med. Där man följer människor genom livet och ser hur dom… så… det var ju något vi hittade i väldigt många livshistorier vi fick. Intervjuer vi gjorde att människor som har väldigt lika utgångspunkt kan det gå väldigt olika för beroende på var dom händer i livet för dom.  Allt är inte förutbestämt genom gener och det är väldigt mycket saker som sker senare i livet. Om man tittar på Leo Junker-serien och vad den handlar om så handlar den om två personer som växer upp underliga omständigheter men sedan går skilda vägar. Så de där grova tematiska dragen kan man nog se likheter i och om det är inspiration jag vet faktiskt inte. Jag skulle nog inte säga det.

När du har gjort det här har du känt ett mer sug efter att skriva kriminalromaner? Du hade ju kunnat skriva om något helt annat. Eller har du alltid haft ett intresse av att vilja skriva kriminalroman?

- Ja, jag fattar. Det är de historierna jag gillar. Det måste ju säga att allt det här låter ju jättefint och ambitiöst men i grunden som gillar jag att underhålla. En kriminalroman som inte underhåller är en dålig kriminalroman. Så jag alltid gillat att berätta historier. Det är det som jag känt att jag varit bra på. Jag tycker om att ha en publik eller en läsare fast, trollbunden. Det har aldrig varit förutbestämt att jag skulle skriva kriminalromaner. Det har bara blivit att de historierna jag gillar hamnar oftast, kan oftast, bara berättas i den formen. Så det är mer så. By default. Det blev kriminalromaner för det är den sortens historier jag gillar. Om man trycker upp dom i en bok och ska placera dom i en bokhandel, då är den hyllan den som ligger närmast vad de är.


De två första böckerna vi skrev kallade vi ju inte kriminalromaner utan det var spänningsromaner, thrillers. Det är ju först med Leo Junker-serien där det är en polis där jag vågade ta steget ut och säga att det här är kriminalromaner. Något annat skulle ju vara nästan obegripligt, när det handlar om en polis som löser brott. På ytan är det det som de handlar om i alla fall. Jag har börjat testa hur man kan skriva en roman om ett brott. Jag skrev en ungdomsroman som ju i allt väsentligt är en kriminalgåta. Det är en ung detektiv i huvudrollen som ska lösa ett brott. Det är det det handlar om på ytan. Hur kan man berätta en historia om ett brott? Kan man berätta med en 16-årig tjej i huvudrollen? Jag försöker allt mer utmana mig själv. Se om det går.


I fallet med Den tunna blå linjen så var utmaningen ganska stor. Min förläggare brukar säga: ”Du sätter Dig alltid lite i skiten. För det är aldrig samma. Det är alltid ett nytt problem du behöver lösa”. Det är det som är poängen. Det är alltid en ny utmaning. Går det här om jag gör så här?


Utmaningen i den här boken (Den tunna blå linjen) var ett tekniskt. Kan man skriva en kriminalroman om ett kallt fall utan återblickar? Det är ju det klassiska i vanliga fall. Man får följa den pågående mordutredningen sedan får man gå tillbaka och se hur allting börjar. Men det är ju inte så vi upplever världen Vi har ju bara tillgång till det förflutna genom dokument. Som rör det förflutna. Bilder, texter eller vittnesutsagor. Så kan man berättaren kriminalhistoria om ett kallt fall som man gör det i verkligheten? Det gick till slut. Och går det göra det spännande? Jag menar hur spännande är det om du har två poliser som sitter i ett stort, tomt rum och tittar på en skärm, där man har videodokumentation av en brottsplats som är fem år gammal. De går på filmen runt med en kamera och säger vad de ser. Så sitter Leo och hans kollega och tittar på det. Hur kan man göra det spännande? Det är världens tråkigaste scen. Hur kan man ladda den med något som gör den intressant? Men det gick. Man behövde bara hitta rätt infallsvinkel. Om man tänker efter så är det ju otroligt makabert och hemskt att sitta och titta på en film av en gammal brottsplats. Man behöver bara hitta det där som gör att det slår an något i en. Hur skulle det kännas att sitta där? Så det går. Men det är ju inte den enkla vägen ut att skriva kriminalromaner på. Men att skriva en bra kriminalroman handlar, tror jag, om att inte ta den enkla vägen.

Är det utmaningar som gör det intressant för dig att skriva? Som driver dig som författare?

- Ja, det är en bra fråga. Jag tror att det är många saker som driver. En av dom är definitivt det. Det där skulle kunna bli riktigt bra. Om jag lyckas. Jag vet inte om det går. När det känns så, måste jag prova. Om jag däremot känner: Det där går lätt att göra. Jag har gjort det förut. Då ska jag inte använda den idén. För mig handlar det om att det aldrig får bli en rutin. För när det blir en rutin för mig blir det tråkigt. Det vet jag själv som läsare. När det är business as usual. Jag blir så trött som läsare. Det står inget på spel. Jag vill vara en författare som pressar sig genom texterna.


Så det är definitivt en av sakerna. I alla fall att en bok blir på ett visst sätt skulle jag säga. Men vad som driver mig? Jag är inte bra på så mycket. Jag kan inte så mycket. Jag kan skriva. Jag kan berätta historier. Det är en av de få sakerna jag är bra på. Jag har också sådan tur att det är det absolut roligaste jag vet. Det är ett sätt för mig att få tiden kreativa delen i mig som jag tror alla har. Det är ett sätt möta andra. Sen är det ju också ett sätt att få tänka på och utforska de sakerna i livet som jag tycker är intressanta. Vad innebär det att växa upp? Vad innebär det att bli vuxen? Varför har vi hemligheter gentemot varandra? Kan två personer vara vänner? Vad finns det för villkor för att en vänskap ska kunna fortsätta? Hur olika kan man vara? Om man tar en bra kriminalroman så är det ju de här frågorna det handlar om. Hur gick det här paret? Vännerna? Pappan och sonen? Pappa-dottern? Jag tror att ofta säger vi att räcker det att en kriminalroman underhåller eller behöver det vara något mer. Som att det är två olika saker. Jag tror underhållningsvärdet ökar spänningen i en bok. Bara jag som författare lyckats få med läsaren på villkoren i boken. Så blir underhållningsvärdet högre. Att man upplever boken som mer spännande.

Du har ett väldigt poetiskt språk. Hur du skriver. Hur du skildrar. Kommer det självklart eller får du kämpa?

-  Undra vad det kommer från. Nej jag kämpar inte med det. Det jag kämpar med är att göra så att varje liten bild får så så mycket utrymme som möjligt. Första utkastet till ”Den blå linjen” innehöll 100 sidor mer. Men det är inte så att stora sjok har strukits, utan det är på redigeringsnivå som totalt 100 sidor har försvunnit. En mening som får utgå eller som man formulerar om. För att få en så tät text som möjligt. Jag älskar själv när man får en text och den är så tät. Tätt skrivet. Så tajt. Det passar också den här formen. När man då har de här udda bilderna. Texten tänjs ut. Den blir som en bubbla. Om du tänker dig att texten är som ett nät, så när den där bilden kommer såsom en bubbla underifrån som tänjer ut nätet lite grann. Det gör att det händer något hos läsaren. När man får den bilden. Den som är absolut bäste på detta är Bob Dylan. Visions of Johanna t ex. In these room the heatpipes they caugh. Så fantastisk bild. Man förstår ju precis. Vad han menar. Man hör ju precis hur det låter. Jag tror att mycket kommer från det.


Jag växte ju upp med böcker men jag växte också upp med popmusik. Det formade också mitt språk. I popmusiken kan det finnas bilder som är så starka, men rätt i rätt ögonblick- perfekt. Jag läste Tranströmer och det letade sig in i mig på något sätt. Så det kommer naturligt för mig.


Men det jag gör när jag redigerar är att jag stramar upp den och söker efter. De där ordet får vara kvar för att det händer något i texten. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Något händer som som jag gillar. Och varför det blev flämtar, det bara kommer. Jag gillar språk.


Jag är ingen Sara Lövenstam. När det är grammatiska saker så ringer jag Sara och frågar.” Hur är det med det här? Kan man göra så här?” Då kan hon svara: ”Det kan man inte. Men du kan skriva så här.”


Men jag gillar språk som estetik. Jag tycker att läsa en kriminalroman ska vara en estetisk upplevelse också. Det ska vara en språklig upplevelse. En del säger att det journalistiska språket i en kriminalroman ska bara vara ett verktyg för att berätta vad boken handlar om. Språket är bara en ett verktyg att förmedla något som hänt. Det ska inte finnas någon skönhet i det. Det är nog tanken att kriminalromanen är väldigt plotbaserad. Jag tycker det är helt fel. En kriminalroman kan vara mycket mer. Jag tycker att man ser det i de allra bästa. Belinda Bauer. Som har ett fantastiskt språk. Gillian Flynn kvicka språk. Jens Lapidus en brutal estetik.  Om man tar ut ett stycke ur en Jens Lapidusbok och bryter ut det. Meningarna är väldigt, väldigt välskrivna. De faller som rader av poesi. Jag tycker jag har ett fylligt språk. Jag vet inte om det är så poetiskt. Ett språk som använder sig självt för att berätta någonting.

Jag tycker att vissa meningar i Den tunna blå linjen är skrivna så som att de är en del av en dikt. Det känns som att läsa dikt.

- Tack! Vad glad jag blir! Jag tror. När jag skriver någonting provar jag. När jag skriver mina första utkast så går det väldigt fort. Första utkastet tar typ tre månader att skriva. Sen arbetar jag med att forma om handlingen men framför allt språket. Det blir renare tightare och stramare. Jag sitter på meningsnivå. Jag tittar på en mening. Den sjunger inte. Jag vill att den ska sjunga. I relation till det som kommer innan och det som kommer efter. Det ska klinga bra. Det ska kännas arb månader att skriva. Sena ¨¨der att skriva. Sena mina första utkast så går det väldigt fort. Sen ara en tthär? Kan man göra mjukt och fylligt. Jag tycker om det. Jag är inte ens som sitter med ett ord en kvart med markören blinkande när jag skriver utkastet utan jag tar ett ord som flämtar. Ja, flämtar blir bra. Liksom så där. Det känns bra. Men sedan i redigeringen blir det: ska den flämta? Ska den sucka? Nej, en polisradio suckar inte. Flämta. Hm. Ska den blinka? Nej, det är för bildligt. Det är ju ett ljud man hör. Jag sitter så där. Mer på ordnivå. Jag har också ett problem med kriminalromaner som är väldigt långa. När jag ser en som är väldigt lång blir jag så misstänksam. Eller så är det något väldigt spektakulärt. Som t ex tre sekunder. Händelser vid vatten. Något som verkligen få vara jättelångt för den är sin egen värld.Eller så är den fladdrigt skriven. Så när jag sitter och redigerar är det: Kan jag säga det här? Eller ska det vara kortare. Men det farligt också. För det är som du säger. Man vill gärna ha den där nyansen också i språket. Man får inte skära bort för mycket. Det får inte bli Jens Lapidus liksom, för jag är inte han. Jag gillar ju hur han skriver men det är ju inte mitt språk. Så jag jobbar väldigt mycket med det. Jag tycker det är roligt.


Lyssnar du på musik när du skriver?
- Väldigt sällan. Musik är alldeles för... Jag skulle nog kunna lyssna på något instrumentalt. Jag skulle aldrig kunna lyssna på popmusik. Jag är alldeles för distraherad. Då skulle jag lyssna på låttexterna istället för att skriva. Så nej. Det ska vara tyst eller som den här cafémiljön där det är en massa brus.


Är det någon låt som någon gång har inspirerat dig?
- Ja, sådana saker händer. Inte så att man blir inspirerad direkt. Men det finns ett par. När jag lyssnar på klassisk pop eller klassisk rock, t ex Bod Dylan, Ronettes eller Kent. För mig genererar det bilder. Så jag får ofta bilder som jag inte vet vad de kommer ifrån, men som jag tycker är väldigt spännande. Nu ska jag bara komma på ett exempel. Jo, det finns en scen i Den fallande detektiven när huvudkaraktären, när Leo och Gabriel sitter i en bil tillsammans med Kaufmann och de åker genom ett vintrigt Stockholm och pratar om komplicerad brottsutredning. På radion, stereon spelas just då Surfer Girl av Beach Boys. Den är ju så drömsk. Den är ju så vacker. Det blev bara en sådan ljuvlig konstrats. Där sitter de där tre buttra poliserna i smällkalla vintern och så spelas Surfer Girl. När jag lyssnade på Surfer Girl så kom den bilden, den scenen bara upp. Så kan det vara.


Jag märker att jag har små knep för mig också. Låten Be My baby av Ronettes är en av världens 10 bästa låtar. Den är alltid med!  Någonstans i allt jag har gjort så finns Be My baby med. Man ska också vara uppmärksam på registreringsnummer på bilar har jag märkt. Om man desciffrerar dom så betyder ofta dom något. I Mästare, väktare, lögnare, vän så finns det ett registreringsnummer som om man översätter siffrorna till bokstäver blir det JAG SER. Jag tror bilen tillhör ett väldigt viktigt minne. Minnesstickor, USB-minnen är också viktiga i Leo Junker-serien. Det är sådant man ser efter man skrivit. Jag tycker det funkar. Det kan vara markörer för att det t ex kommer hända något viktigt.


Varför valde du namnet John Grimberg?
- Jag har en kompis som heter Stella Grimberg. Jag tycker det namnet är så snyggt. Så det tog jag. Så heter han ju Leo Junker och det är ju knutet hans liksom. Det kunde ju inte vara Leo Junker och Lars Johansson. Grimberg är snyggt liksom. Det klingar så bra. Grimberg att vara grim. Han är ju lite så Grimberg. Så finns det ju bröderna Grim. Jag ville bara att hans förnamn skulle börja på J. Leo Junker och John Grimberg. Det låter bra. Ibland är det inte svårare än så.

 

Finns det något som du skulle vilja pröva skriva? Någon genre eller något som du inte prövat än?

- När jag skrev Mästare, väktare, lögnare, vän upptäckte jag att det var kul att skriva  historisk tid. Undra om man kan skriva en historisk roman. Det roligt om man kan förhålla sig till den faktiska historien. Men då måste det vara en tidsperiod jag gillar. Jag gillar 1900-talet: 40-, 50-, 60-, 70- och 80-talet. Det är en spännande tid. Hela det kalla kriget och så. Men det har jag ju redan gjort nu och risken är att skulle det inte bara bli en historisk kriminalroman då?


Jag har en liten hemlig dröm att skriva en serie spionromaner som skildrar det svenska underrättelseväsendet. Men ahh. Det är liksom på gränsen till gjort. Jan Guillou har varit där och hållit på. Leif har varit där... så jag vet inte. I så fall skulle man väva den jättesnygg. Man skulle väva den genom IB-affären. Man måste börja vid IB. Men det är ju gjort så man måste börja vid IB men inte i IB och sedan slutar den på Sveavägen 1986. Men jag vet inte.


Jag tyckte också att det var roligt att skriva för unga vuxna. Jag skulle vilja utmana mig att skriva även för något för ännu yngre. Det skulle vara roligt. Jag vet inte om jag skulle vara bra på det. Men jag måste ju prova. Men det blir nog ingen kriminalroman då. För det finns så många skriver den sortens saker.


Anledningen till att jag skrev unga vuxna-boken var just att det finns ju deckarhistorien för yngre men inte för unga vuxna. Finns knappt några som skriver. Om du är 17 år och vill läsa en kriminalroman som inte är Henning Mankell men som inte heller är Martin Widmark, då finns det typ ingenting. Nu kommer Katarina Wennstam med sin nya karaktär Alex. Jag hoppas mycket på den, för vi behöver bli fler. Så om jag skulle skriva för 9-12 åringar så skulle jag nog skriva något helt annat.


För mig är det ju så att jag funderar ju hela tiden på hur man kan berätta en roman om ett brott. Jag har funderat om man kan skriva i fantasygenren. Sådan lekfulla tankar. Men jag vet inte. Jag gillar ju att skildra vår värld. Den verklighet jag lever i.

Leo dras ju med av Grim. När du skriver har du känslan: ”Åh, nej varför låter du dig dras med av honom” eller är det ”Jag förstår att du dras med”?

- Hm. Jag förstår det. Om jag inte hade förstått det hade jag nog inte skrivit om det.  Vad kan de här två personerna göra mot varandra och för varandra utan att det brister helt för dom.  När jag tittar på min första anteckning så finns frågan med. Hur mycket klarar en vänskap? Hur mycket klarar en relation av? Det behöver ju inte vara endast vänskap. Mamma – son. Syskon etc. Hur mycket klarar en relation? Vad kan man göra mot varandra? Det var ju inget som jag hade något svar på när jag började. Jag har fortfarande inget svar på det. Men mitt sätt att undersöka det är alltid att skriva om det. Min kollega Thomas Engström sa en sak som jag tycker är så sann: ”Jag tänker inte bättre när jag skriver. Det är inte det. Men jag tänker renare.” Allting liksom stannar av. Långsamt. Man kan stanna i tanken. Allt är mjukare. De stora frågorna blir hanterbara. Lite så är det. De vägval som sker i serien de sker därför att jag tror att de måste ske där.

Kan det bli för dig så att du ser en plats eller åker igenom en plats eller är på en plats och tänker att den här är ju en intressant plats? Den skulle jag ju kunna skriva om. Eller den skulle jag  ju kunna ta med.
- Så kan det vara. De behöver göra ett litet djupare intryck än att jag bara åker igenom där. Skriver ju huvudsakligen om två sorters platser, den plats jag kommer ifrån och den plats jag befinner mig på nu. Någon sorts landsbygd och Stockholm. Det tar ju en liten tid för en plats att kunna sätta sitt avtryck i en och för mig behöver finnas det där. Jag kan passera en plats en specifik plats i Stockholm. Den här tunneln är ju ganska cool. Här skulle de kunna träffas. Jag lägger den på minnet.

I "Den tunna blå linjen" så utspelar sig ju en händelse under centralbron. Jag gick förbi den och insåg att här är ju sikten riktigt dålig. Så så kan det vara att jag plockar upp saker i takt med att jag är där. Det är ju mer som en del i en helhet. Jag satte boken ”Oktober är den kallaste månaden” i Småland. För att det är mer skogsbygd.


Jag träffade några som hade läst ”Oktober är den kallaste månaden”. De hade haft en bokcirkel om den. De funderade på om platsen verkligen kunde finnas. Om den var trovärdig. Den känns ju tom, trist, sotig och mörk. Men så hade de åkt en bra bit i Småland och plötsligt hade de sett en plats. ”Herregud här är det! Vi har hittat den Tommy. Här är det.” Det var precis så de kände.


Platsen Varvet bottnar i mig och hur jag växte upp. Kanske gjorde avtryck ändå. För jag kunde känna otrolig närhet till de människorna som bodde där: Ni har det precis som jag hade det, fast ni har det på nivå 7 istället för nivå 3-liksom. Såklart. Vissa platser kanske faktiskt berör en.  Vissa platser kanske berör ganska mycket på kort tid men det är för att de påminner om en själv. Så är det.