Det man vill läsa är om är lyckade vackra människor där allt bara är perfekt och om det är ett moln på himlen är det väl att manikyren som inte möter ens förväntningar eller klänningen var slutsåld. Pengarna flödar och man får veta vad som är inne och vad som är rätt.
Men tyvärr så är det inte så det ser ut för mig. Det känns dumt att klaga och skriva om jag inte mår så bra. Att jag kämpar med att acceptera min tillvaro just nu. Att jag inte njuter av varje sekund. Att jag inte vaknar varje morgon med ett leende. För vem har det inte så? Hur många fler är det inte som kämpar liksom jag. Då känns det så fel av mig att klaga istället för att bara bita ihop.
Idag kämpar jag. Idag försöker jag hitta meningen med allt. Idag försöker jag acceptera allt. Idag är det nämligen en sämre dag. Idag försöker jag hitta vägen i en öken av kaos. Där vilse är bara förnamnet.
Tänker. Man ska väl inte få mer än man orkar bära? Är det VERKLIGEN meningen att jag ska orka bära allt detta? Och samtidigt får jag dåligt samvete att jag ens säger att jag mår dåligt. Jag menar. Hur många skiljer sig inte. Hur många lever inte med värk? Hur många kämpar inte i det tysta i sitt privatliv och på sin arbetsplats? Har jag varit med om krig? Nej. Har jag blivit våldtagen? Nej. Har jag cancer? Nej! Går min inkomst och utkomst ihop idag? Ja, om än knappt. Och då tänker jag... vad tusan klagar jag över? Hur bortskämd får man vara? Skärp till dig människa och njut! Vad är det för fel på dig?
Då andas jag ut och in. Stänger av tankarna så gott det går. Koncentrerar mig på mina lyckor. Mina barn. De böcker jag läst. Favoritlåtar. Allt jag kan faktiskt göra. Medan jag andas in... och ut... medan världen fortsätter utanför.... tills jag hittar balans igen.
Samtidigt som tanken kommer. Varför är jag så här? Vad är det för fel på mig... som inte bara kan tycka allt är bra? Det finns ju så mycket olycka på jorden som är verklig olycka.. så mycket, mycket värre än min... så varför låta min medelklass-olycka uppta en sekund av min tid? Och framför allt... er tid?
3 kommentarer:
Kram!
Jag hoppas verkligen att 2017 blir ett bra år för dig.
Hoppas att du i alla fall lite hann återhämta dig på din resa.
Ser framemot att träffas genom bokchatten den 17 jan, jag ska snart börja läsa boken.
Tycker det ska bli intressant att sedan läsa Susanna Alakosks bok håpas du trifs bra i fengelset som ju är bokchattens nästa bok i mars.
Ha det gott
Kram Milla
Nej, man vill inte bara läsa om att allt är bra. Jag blir störd av alla lyckliga uppdateringar, särskilt när jag vet att de där människorna inte bara är lyckliga hela tiden. Det gör ont att höra hur jobbigt du har det, men det är modigt av dig att berätta. När jag var deprimerad men skämdes över det för att jag egentligen inte hade något att må dåligt för sa min bror en så bra sak; man har rätt att vara ledsen och ska inte ha dåligt samvete över det! Det finns alltid de som har det sämre, men det hjälper ju inte dig. Ta hand om dig!
Skicka en kommentar