Jag påmindes ikväll om att jag läser dikter alldeles för sällan. Dikter kan ju ibland så bra sätta ord på det man känner. De kan också väcka tankar eller bara vara så vackra att man tappar andan. En del dikter pärlar så fint i munnen när man läser dem högt. En del väcker obehag. Jag har läst och tyckt om bland annat dikter av Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Dan Andersson och Karin Boye. Idag påmindes jag om En dikt när en vän skrev om sin sorg över sin sambo, som dog för ett tag sedan. Det var den sorgliga, men underbara dikten Funeral Blues av W.H. Auden som jag tänkte på:
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
Vilka dikter gillar ni och varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar