Jag kan gråta inombords när jag läser böcker, men det är sällan som jag gråter så tårarna rinner. Men ibland händer det och jag sitter där med tårarna droppandes. Då spelar det ingen roll om jag är ensam eller om jag sitter i en folksamling och läser. Kommer tårarna så går dessa inte att stoppa. Vet inte varför jag gråter bara inombords när jag läser en del böcker och tårarna rinner när jag läser andra. För det finns många sorgliga böcker som jag inte gråtit med tårar till, som jag tycker att jag lika gärna kunde ha gjort. Så finns det böcker som kanske är mindre sorgliga, men som lockar fram tårarna i alla fall. Berör dessa böcker mig på ett djupare plan? Eller läser jag dem vid en tidpunkt då jag är extra känslig? Kanske har jag ett behov att gråta just då? Så kan jag samtidigt inte låta bli att fundera över om gråten inombords är lika mycket värd som gråten som syns.
Gråter ni så tårarna rinner? Vilka böcker är det i så fall som lockat er till tårar?
Några av böckerna som fått mig att gråta är: Evelina ska minna om mig, Ro utan åror, Är det någon där?, Dotter önskas, P.S. Jag älskar dig, Godnatt mister Tom,
3 kommentarer:
När jag läste Johan Theorins senaste bok "Nattfåk" var det ett stycke i boken som gjorde sig påmind om någonting jag själv upplevt (just nu kan jag inte ens komma ihåg vad).
Jag läste detta när jag satt på pendeltåget och kände hur tårarna började att bränna.
Så jag lade undan den resten av resan och fortsatte min läsning hemma istället.
Det är väldigt många böcker som har berört mig (bland annat "P.S. Jag älskar dig" som du nämnde). De ligger kvar på en speciell plats i hjärtat sedan.
Brev till en bokhandel av Helene Hanff fick mina ögon att tåras ett antal gånger. Debbie Macombers böcker om kvinnorna på Blossom Street fick mina ögon att tåras... Ja jag vet.. äkta Harlequinlitteratur men men... :-)
Jag kan bli lite blank i ögonen när jag läser vissa böcker men det är inte ofta som det börjar rinna. Däremot kan jag skratta högt om något roligt eller dråpligt sker i boken.
Skicka en kommentar