Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson

Det kändes som om tiden stannade när jag läste den. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Allt stannade upp och kroppen slappnade av och hjärtat saktade in. Jag kände mig så lugn. Tiden spelade ingen roll. Det är helt enkelt en stillsam bok. Boken förmedlar ensamhet, längtan och sorg. Det är inte en perfekt bok. Visst kan man störa sig på att samtalen känns konstlade (faktum är att det för det mesta inte direkt är samtal utan mer som berättelser, monologer) och boken kan bli för mycket ibland. Måste erkänna att jag var tvungen att lägga undan den ett tag. Men trots allt är det en bok som lämnar något kvar. Vemod. Sorg. Lugn. Eftertanke. Jag kan se Astrid så tydligt framför mig. Jag kan se byn. Jag får påminna mig själv om att det bara är en bok. Och så älskar jag titeln. Det var den som gjorde att jag ville läsa boken. Till sist måste jag säga att jag tyckte om hur författaren blandat in citat från dikter i boken.