Tänk jag som hade tänkt hoppa över det här med att ge en elev som utmärkt sig en bok med en motivering vad den gjort bra! Jag var så trött efter tenta och allt att jag först tänkte att det räcker med det armband som hela klassen skulle få göra. Men något fick mig att tänka om på själva avslutningsdagen (vi har avslutning på kvällen). Så jag skyndade mig hem från jobbet innan kvällsavslutningen skulle börja för att fixa bok och skriva motiveringen.
Vem jag skulle ge boken till var redan klart i mitt huvud. Jag har en tjej i klassen som utmärkt sig gång på gång med sina redovisningar och hur hon insuper kunskap i klassrummet. En god förebild på flera sätt.
Efter vi haft avslutningen i kyrkan samlades vi (lärare i klassen, elever och förälder) i klassrummet efteråt. Jag läste först upp motiveringen och sedan sa jag hennes namn. Jag såg hur paff hon blev och att hon blev glad.
Så fick jag senare i efterhand veta hur glad hon verkligen blev. Hur hon glädjestrålande efteråt sprungit till sina föräldrar och visat boken. Hur hon flera gånger efteråt lyckligt läst motiveringen.
Det gör mig så lycklig att veta att jag gjort henne så glad. Det känns så fint att jag gett henne den gåvan att hon får känna sig så speciell, som hon ju faktiskt är. Att få visa henne och det finns någon som ser det bra som hon gör.
Jag är också så glad att jag tog den där sista gnuttan energi jag hade kvar och gjorde i ordning bokgåvan till henne. Jag ryser när jag tänker på att jag nästan inte gjort det. När jag tänker på att jag höll på att bryta den tradition som jag hållit på med i flera år. Att få lyfta någon elev och få visa den hur mycket värde jag sätter på vad den presterar det ger något något värdefullt. Inte bara för den eleven, inte bara för mig utan för de runt omkring också. Så den här traditionen får inte brytas. Ska inte brytas. Den stannar hos mig. Hur trött jag än är.
