Boken är en roman, men den lutar sig mot verkligheten och känns genuin rakt igenom. Det märks att författarna gjort research. Det är en rå och kall värld de skildrar – inte bara på grund av vintern som känns i märgen, utan också på grund av den hårda verklighet som mötte rallarna, samerna och kvinnorna under tiden när järnvägen byggdes genom Lapplands fjällvärld. Det finns scener i boken som riktigt kniper i hjärtat.
Levnadsvillkoren var brutala. Det här är en tid där människor slet tills de gick sönder – och vissa gjorde det. Och som kvinna bland rallarna var det extra tufft. Att jobba i köken, bli bedömd, uthängd, utnyttjad eller bortglömd – det gjorde något med en. Och samtidigt fanns det en sorts kampvilja hos dem alla, som jag tycker författarna lyckas fånga på ett levande sätt.
Det är många karaktärer att hålla reda på och det kan ibland kännas lite rörigt – men håll ut. För det är en berättelse som väcker nyfikenhet och lämnar spår. Verklighet och fiktion vävs ihop på ett sätt som gör att man vill veta mer, läsa vidare, googla namn och platser och förstå vad som faktiskt hände.
Svarta Björn är inte bara en berättelse om en kvinna – det är ett stycke svensk historia, skildrat med både styrka och sorg.
