Jag har haft äran att få intervjua henne och här är intervjun:
Du sa att att du skrev boken direkt från hjärtat. Gjorde det svårt att skriva den eller lätt? Flödade den fram eller?
- Lätt att skriva den skulle jag säga just för att det här ligger så nära. Det är mina känslor. Det är mångas upplevelser av det som händer i Kiruna. Sen så var det tungt ibland för att man blir ju påmind av det som händer i Kiruna. Och det är väldigt sorgligt också. Så det var dubbelt. Men skrivandet i sig gick lätt. Men känslomässigt tungt ibland.
Så du känner igen dig i känslorna i huvudpersonen. Den här rädslan? Den här sorgsenheten?
- Ja verkligen. När jag växte som sagt så var det inte tal om att Kiruna skulle flytta. Jag var inte rädd på det sättet. Men just det att man alltid är påverkad av LKAB när man bor i Kiruna. Så är det. Då var det en annan rädsla. Då var man rädd för pappa skulle bli av med jobbet när det gick dåligt för gruvan.
Det är ju viktigt för barn och ungdom att få läsa en litteratur som är nära dom och beskriver den verklighet som de lever i. Vad tror du om övriga Sverige? Vad är det som är mest viktigt för de ungdomarna?
- Jag tänker att man vet inte så mycket alltid om om samer. Om Tornedalen. Hur vi lever där uppe. Jag tror att det är ganska viktigt just det här för att man ska skapa en förståelse för hur livet ser ut där uppe. Det tror jag är viktigt. Överhuvudtaget att öka kunskapen.
Om du skulle beskriva din bok med 3-5 ord. Vad skulle du använda ord för att beskriva din bok?
- Oj! Nämen inte med så få ord! (Skratt) Det är ju så svårt. Nämen då skulle jag säga att det är en kärlek- och vänskapsberättelse. Men också om en förlamande panik.
Vad har du fått för respons i din hemtrakt? Är det många som läst den?
- Jo, men det är det. En väldigt fin respons. Jag var uppe och föreläste för 570 elever. Det var väldigt roligt. Många frågor. Dom är jätteglada.
Vad är du mest nöjd med i boken?
- Det är nog ganska svårt att säga. Men jag tror... skildringen av Julia och Majas vänskap.
