|
Innan löven faller träffar rakt i hjärtat. I denna andra del i Stångån-serien visar Åsa Liabäck ännu en gång vilken otrolig förmåga hon har att porträttera människor och känslor på ett sätt som känns alldeles äkta.
Det som berörde mig allra mest är hur hon skriver om psykisk ohälsa ur en förälders perspektiv. Hon fångar precis den där maktlösheten, oron och den försiktiga lättnaden när ens barn har mått dåligt, varit hemmasittare och sedan sakta börjar hitta tillbaka. Det är så tonsäkert, lyhört och respektfullt. För att inte tala om träffsäkert. Känslorna tumlar omkring i mig medan jag läser.
Jag tycker också väldigt mycket om att den delen av berättelsen får ta plats genom pappans perspektiv. Det känns både viktigt och ovanligt och det gör något extra med berättelsen.
Romanen handlar även om Inger, som blivit änka efter sextio år. Hennes ensamhet och sorg fångas också så fint och går rakt in i mig. Jag brydde mig så mycket om henne.
Naturligtvis handlar boken om så mycket mer, men det lämnar jag åt läsaren att få upptäcka själv.
Vad som dock slår mig under läsningen är att alla karaktärer känns trovärdiga, som människor av kött och blod. Det märks att Åsa Liabäck skriver med stor omtanke om sina karaktärer. Det finns en värme i berättelsen, ett medmänskligt och inkännande sätt att se på människor, även i deras svåraste stunder. Hon får en som läsare att genuint tycka om dem.
Det jag också tycker mycket om är att hon lyckas skriva om svårigheter utan att det känns hopplöst. Det finns ett ljus där någonstans hela tiden. Ett hopp, även när mörkret är som tyngst.
Det här är en berättelse som man bara älskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar