Drömbilder är en lågmäld men intensivt känslofylld berättelse om förbjuden kärlek, sorg och längtan.
Det är tredje delen i serien Kunglig kärlek, men den är helt fristående. Den här gången står kronprinsessan Victoria i centrum, tillsammans med kronprins Gustav och hans adjutant Gustav von Blixen.
Det som gör extra starkt intryck på mig är hur författaren lyckas gestalta Victorias inre liv, trots att det inte finns några bevarade dagböcker eller brev med hennes egna ord. Hon broderar fram ett möjligt inre, med varsamhet och respekt och det känns både trovärdigt och gripande. Maria Gustavsdotter skriver fram en passion som känns både intensiv och sorglig. Det känns i hjärtat när man läser boken.
Jag tycker också mycket om hur författaren låter Victorias intresse för fotografering ta plats. Det ger berättelsen en extra dimension.
När romanen tar sin början är kronprinsessan Victoria gravid med sitt tredje barn, men blir allvarligt sjuk. Tiden efter förlossningen präglas av lång återhämtning. Och när sommaren kommer reser kronprinsparet till Tullgarns slott, en plats Victoria älskar och finner ro i.
Med på resan är Gustav von Blixen, kronprinsens adjutant, som redan från början funnits vid deras sida. Men på Tullgarn händer något. Där förändras tonen mellan Victoria och von Blixen. Det som tidigare varit vänligt och respektfullt får en annan laddning.
Vi får också följa kronprinsparet och von Blixens resa till Egypten. En resa som blir ytterligare ett steg bort från det kontrollerade hovlivet och djupare in i känslor som inte får finnas.
Drömbilder är en fin roman som bär på ett vemod. En berättelse om längtan, plikt och den kärlek som aldrig riktigt fick finnas. En sådan som gör ont i hjärtat, men som jag är glad att jag har läst.
