Åhhh, de skånska miljöerna. Vilken mästare han är på att måla upp dom. Han får dom att växla efter behov. Mörka olycksbådande eller fördjupande känsliga. Han är den författare som jag tycker är bäst i deckar-Sverige på att skriva en berättelse som man som läsare älskar lika mycket för deckarhistorien som för miljöbeskrivningarna. Han är sannerligen en svensk Peter May (och då tänker jag på Lewis-triologin).
Även karaktärerna sprakar av liv. De är mänskliga. Oberäkneliga och fascinerande. Vanliga och intressanta. Människor med allt inom sig, från högt till lågt. När jag läser är jag säker på att om jag lyfter huvudet från boken och går ut så kommer jag möta dom. Det klart de finns!
Även texten i sig är fantastisk. Hur det finns en omväxlande rytm i den, som skapar läsarglädje. Och deckarhistorien är smart och komplext upplagd. Vilket hantverk.
Det enda som jag hade invändningar mot i början av boken, vände Anders de la Motte till att jag såg med helt andra ögon på. Det blev också något snyggt gjort.
Det här är ett tjusigt avslut på kvartetten. Det är säkerligen många med mig som tycker det är jobbigt att den är slut. Jag hoppas Anders de la Motte överraskar med en ny serie, som vi kan älska. Men åh, vilket avslut! Man måste bara applådera det! Jag tror faktiskt jag läst 2020’s bästa deckare.
Handling: Valborgsnatten 1986 mördas en sextonårig flicka under ritualliknande former i skogen intill ett skånskt slott. Hennes styvbror döms för dådet, och kort därefter försvinner hela familjen spårlöst. Våren 2019 flyttar läkaren Thea Lind in på slottet. Efter att ha gjort ett märkligt fynd i en uråldrig ek ökar hennes fascination för den gamla tragedin. I takt med att hon upptäcker likheter mellan flickans uppväxt och sitt eget såriga förflutna, blir hon alltmer övertygad om att sanningen om mordet aldrig kommit fram. Och att våren 1986 kanske krävt flera offer.
Betyg: 5 av 5
Förlag: Forum
ISBN: 9789137153858
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar