söndag 7 maj 2017

Författarintervju med Maggie O'Farrell

Intervju med Maggie O´Farrell författare till bland annat Den hand som först höll min, Sommaren utan regn samt Det måste vara här.



Jag har läst att du föddes på Irland, men växte upp i Wales och Skottland. Anser du dig vara irländsk?

- Ja, definitivt. Jag har ett irländskt pass. Det är väldigt viktigt för mig. Men det är lustigt, jag har ingen irländsk accent. Så det är på sätt och vis komplicerat. Jag önskar att jag hörde hemma på bara en plats, men det gör jag inte. Jag avundas lite personer som kan säga att de hör hemma på en plats eller en stad. Men det är som det är.Du blir en observatör när du känner att varthelst du går, så hör du hemma på en annan plats. Du iakttar människor. Och det passar faktiskt ihop med att vara en författare tycker jag.
Kan du prata någon irländska?

- Nej. Min pappa kan, men inte jag.

Du har skrivit om Irland i några av dina böcker…

- Det är i de två senaste jag vågat göra det. Jag har varit nervös över att göra det för att det är ett sådant litet land som har producerat så mycket bra litteratur. Jag tror jag var nervös för att det kändes som att ha ett anspråk på det. Jag har ju inte växt upp där. Men du återvänder till ställen. Jag visste ju att Claudette skulle försvinna och det är ju en svår sak att lyckas med, speciellt idag när alla har en kamera och mobil. Alla är så lätt att spåra. Så den enda plats som jag kunde tänka mig där det var möjligt att se henne försvinna var på Irland. Inte bara för att det är så vilt och avlägset,utan också något med irländare. De skulle acceptera henne och skydda henne. Bevara hennes hemlighet.

Har du varit utsatt för fördomar som irländare?

- Ja, det har jag. Blott på grund av mitt namn som är väldigt irländskt på grund av apostrofen. När jag var liten på 1970-talet så var det en fientlighet mellan Irland och Storbritannien. Det fanns många anti-irländska känslor. Jag hade lärare som – när de såg mitt namn på klasslistan- frågade: är din familj i IRA? När du tänker på det idag är det en fruktansvärd sak att fråga ett barn: Är din familj terrorister? Det är chockerande men jag kommer ihåg att det hände flera gånger. Folk nämnde det, ungefär som ett skämt men ändå inte som ett skämt. Mindre nuförtiden. Men jag tror inte det beror på att engelsmän är mindre rasistiska, utan för att det är andra immigranter som tyvärr möter den fientligheten.

Du skrev i Sommar utan regn om Gretta och hur svårt hon tyckte hon tyckte det var att vara irländsk i England. Och hur hennes barn inte skulle kunna komma att förstå det. Hur är det med dina barn? Har de mött fördomar kring att vara Irländsk?

- Nej, inte egentligen. De är halvt irländska och halvt judiska. Så de har idéer om rasism och förföljelse från två olika sidor, men de har inte det. De bor i ett samhälle som lyckligtvis är väldigt accepterande. Min äldsta son har förstått att det varit problem förr, men det är inget de möter. Inte alls.

Varför valde du att göra Aoife till dyslektiker?

- Eftersom hon var yngst av tre barn behövde hon ha någon förbannelse. För ofta i sagor är det alltid det yngsta barnet som måste ta sig an utmaningen och gå ut och … Så jag visste att hon behövde ha ha något. Jag ville inte ge henne något övernaturligt. Dessutom är min son dyslektiker. Så när jag skrev boken så var det var något som jag stod inför. Idag när ett barn har dyslexi så får den mycket hjälp: Extra lektioner, väldigt mycket stöd, det finns många sätt att hjälpa och lärarna är där. När jag hjälpte honom tänkte jag: Vad skulle hända förr när inga diagnoser var tillgängliga. Före hjälpen och kunskaperna. Dessa stackars barn som föll genom nätet. De är intelligenta men oavsett vilket skäl, neurologisk problem, inte kan lära sig läsa. Jag var så slagen av det. Som en mamma är det min instinkt att hjälpa min son, men som en författare var det: Vad skulle hända om… vad skulle hända om ingen av den här hjälpen fanns? Vad skulle hända om om inte hade hört om dyslexi. Så för familjen i den här boken, de pratar hela tiden, men de kommunicerar inte så bra. Dyslexi hade en väldigt metaforisk känsla, eftersom Aoife bokstavligen inte kan kommunicera i form av läsning och skrivning.

Tar du ofta saker du möter och är med om i ditt eget liv och skriver om det?

- Inte så mycket. Jag skriver inte autobiografiskt. Det är inte så intressant. Jag föredrar att hitta på. Men det finns saker som blir intressant att skriva om. Som dyslexin eller som hudproblemen i Det måste vara här. En av mina barn har en svår eksem. Så när det är något jag tänker intensivt på i mitt eget liv, tenderar det att komma med skönlitterärt.

Du har alltså skrivit om olika sorters problem som dyslexi, sedan är det hudproblem och stamning…

- Exakt. Stamning var något som jag kämpade med när jag växte upp. Jag visste också att det var tvunget att finnas ett skäl till att Daniel skulle möta Cloudette och att hon skulle acceptera honom. Ofta är människor, speciellt kvinnor, väldigt rörda över den som hjälper ens barn. Du är såå tacksam.Du skulle göra vad som helst. Du litar på dom. Direkt. Så jag tänkte att det var enda sättet som Cloudette skulle låta Daniel komma in i hennes liv.

Du har skrivit om några starka kvinnor, Lexie, Cloudette. Känner du passionerat för kvinnors rätt?

- Ja, det gör jag. Jag känner passionerat för allas lika rättigheter. Inte bara om kvinnor, utan även etnisk tillhörighet, ålder och så vidare och kön är bara en del av det. Alla borde ges lika rättigheter och ges möjlighet att vara den de är. Men absolut det är väldigt viktigt för mig att kvinnor har lika rättigheter. Jag tänker att vi har kommit lång väg men inte tillräckligt långt. Jag tycker Sverige är fantastiskt faktiskt. Det har ett gott rykte. Ni har all denna föräldraledighet och att män också får föräldraledigt av staten. Jag har alltid slagits av när jag går omkring i Sverige hur många män som går omkring med barnvagnar/gåvagnar. Det är självklart att det är de som tar hand om babyn. De har ryggsäcken, våtservetterna, flaskorna ja, hela alltet. Du ser inte det i Storbritannien. Inte nog mycket i alla fall.

Lär du dig saker genom att skriva böcker?

- Ja, det tycker jag. Med varje bok utmanar jag mig att pröva något nytt. Jag tycker att varje bok har en ny inlärningskurva. Med denna bok ville jag skriva ur många olika synvinklar med olika röster, som alla kommer ihop till en historia. Så ja, jag gillar att ge mig själv ett utmaning med varje bok. Det är så jag håller mig intresserad.

Jag märker i dina böcker att du utforskar relationer, som mamma-dotter, syskon och make/maka. Är det något som fascinerar och intresserar dig?

- Jag tror att familjer alltid är fascinerande för författare. Vi har alla en, vare sig vi gillar det eller inte. Vi kommer åtminstone från två personer. Jag tycker det är ett universellt tema. Om en familj har tre barn finns det en matematisk formel som säger att det är 25 olika relationer. Freud sa att varje syskon har en helt annorlunda mamma. Så automatiskt så har du en färdig intrig. I familjer är det många olika personligheter i en situation.

Har du syskon?

- Jag har två systrar. Jag är i mitten.

Sommaren utan regn utspelar sig i 70-talet. Var det svårare att skriva om 70-talet eller var det enklare?

- Det var inte svårt i den meningen att jag behövde göra en massa research. Jag menar jag var ju född 1972. Det är en tid jag kommer ihåg. Det är konstigt … Du är så van att skriva om nutid och sen inser du att du skriver om 1970-talet. Det ser så oskyldigt ut när du ser tillbaka på det. Man har två karaktärer som ska kommunicera och man tänker automatiskt att de ska plocka upp mobiltelefonen. Men åh nej. Det går ju inte. Människor på 70-talet använde knappt telefon. Det var nästan en speciell händelse som gjorde att de gjorde det. Du oroade dig över kostnaden. Det är annorlunda. Jag tittade på foton. Jag var väldigt noggrann. Det måste du vara när du skriver historiskt att inte överbelasta böckerna med för många detaljer. Jag kunde ha nämnt sånger och jag kunde ha nämt leksaker vi hade men för mig känns det som en genväg, känns om att vara väldigt lat. Jag tänker att skapa en speciell tid kräver att man arbetar hårdare för att hitta snabba kulturella referenser. Så jag var väldigt bestämt om att inte nämna något speciellt märke eller sak. Det skulle vara mer en atmosfär.

Placerade du historien i 70-talet på grund av värmeböljan eller hade du någon annan tanke?

- Jag ville skriva om värmeböljan faktiskt. När jag började tänka på boken sommaren 2010. Det var när vulkanen på Island hade ett utbrott. Jag bodde i London och London var täckt av aska. Alla flyg var inställda. Det var så konstigt att kolla upp i skyn och det var inga flygplan där. Det är väldigt sällsynt. Du ser alltid ett flygplan. Det var en finkornig aska på gator och fönster. Folk började få lite panik. De köpte massor av bröd och vatten i affären. Det var många arga människor som inte kunde ta sig hem på grund av de inställda flygen. Det var som en nationell panik och jag tänkte: Detta påminner mig om något. Jag kunde först inte komma på vad. Men sen kom jag på att det påminde mig om värmeböljan. Alla var så chockerade av vädret. Denna naturlig katastrof, fenomen som stannade deras liv och jag tänkte mer på det.Det var nästan mitt tidigaste minne just den sommaren. För att torkan startade och det regnade inte på länge. Det kom inget vatten ur kranarna så vi var tvungen att hämta vatten ute på gatan från rör. Som barn var detta väldigt spännande. Men för de vuxna var det väldigt oroande tror jag. Jag tror att myndigheterna verkligen hade panik. Så det var ett minne. Så ville jag skriva om hur det var att vara irländsk i London på 70-talet För det var svårt att vara det. Nu med islamofobi, flyktingar och immigranter så tänker jag tillbaka till den tiden.

I Det måste vara här så har du en del av handlingen som beskrivs genom en auktionskatalog. Hur kom du på den idén?

- Det är lustigt. Jag ville skriva något experimentellt. Jag ville skriva något annorlunda. Jag skrev ju Sommaren utan regn före och den hade väldigt strikta gränser och den var tvunget att hända under fyra dagar. Den hade fyra karaktärer och två platser. Så den var väldigt strikt. Jag gav ju mig själv de här gränserna förstås. Men jag kände den här driften att bryta mig loss och skriva rätt fritt. Jag skulle ju skriva om denna skådespelerska och jag visste att en av kapitlen var tvunget handla om hennes väg till framgång. Jag var ganska illa till mods över att skriva det, för det kändes som något som jag läst eller sett på film Jag kände att jag kunde inte hitta någon väg in i berättelsen som kändes ny. Så jag tänkte på alla saker som hon lämnade efter sig när hon rymde. Jag tänkte att folk ville ha dem. Idén kom till mig en natt. Jag tänkte på vad saker berättar om oss. Om man tittar i din väska. Vad skulle jag kunna se om dig då? Vad berättar sakerna vi använder varje dag om oss? Så idén kom till mig om en auktionskatalog.

Jag tycker det är en briljant idé.

- Åh, vad bra! Min man lyfte ögonbrynet : WHAT? Jag sa: Vänta lite får du se

En del säger att man kan lista ut saker om en person utifrån deras bokhylla. Vad skulle din bokhylla säga mig om dig?

- Bokhyllor! Ja, jag tror det är mycket att lära sig om böckerna i vårt hus. Det är mycket skönlitteratur. Jag läser mycket skönlitteratur. Jag tycker om att läsa väldigt brett. Jag läser tidig litteratur, 1800-tal och också modern litteratur. Amerikansk litteratur. Jag försöker läsa så mycket jag kan. Lyrik. Noveller. Jag läste mycket noveller när jag skrev när jag skrev Det borde vara här faktiskt. Jag läser MYCKET!

Vad har du läst senast eller vad läser du nu?

- Jag läser historiska romaner. Jag funderar på att skriva en historisk roman som min nästa bok. Jag frågar folk: Vad är din favorit bland historiska romaner. Så just nu läser jag Book of Israel av Jeremy Gavron. Jag har läst den förut för länge sedan. Den handlar om ett judisk community i Litauen. I slutet av 1800-talet.

Om du skulle ge svenska läsare ett boktips, vad skulle det vara?

- En bok som jag älskade att läsa var novellboken Kikarsikte av Edith Pearlman. Jag tycker hon är fantastisk. Hon är briljant.

Läser du högt för dina barn?

- Ja, mycket. Hela tiden. Lyckligtvis älskar mina barn böcker. De har inte mycket val, om jag ska vara ärlig. Min 8-åring älskar Pippi Långstrump. Vi har läst mycket av Elsa Beskow. Vi har massor av hennes böcker. Min minsta går på ett förskola som är full med Elsa Beskow böcker. Jag var i en affär och köpte en Elsa Beskow skål, så hon kommer att bli väldigt glad.

Har du någon favorit bland barnböcker?

- De två faktiskt. Jag älskade Pippi Långstrump som barn. Jag tyckte hon var en fantastisk hjältinna. Jag älskade henne. Jag tycker hon är en sån briljant rollmodell för flickor. Så stark. Äventyrlig. Vild. Jag kommer ihåg när jag läste den som barn. Jag ville så gärna åka till Sverige. Jag blev kär i Pippi och även miljön. Pepparkakorna. Det ihåliga trädet. Det kändes så annorlunda för mig som växte upp i en stad på Irland och i Wales. Så jag älskade dom och så Beatrix Potter. Jag tycker hon är fantastisk.Hon ses ofta som någon söt men hennes berättelse är skräckinjagande. Våldsamma. Men hennes bilder är så vackra. Hon använder väldigt utmanande språk.Många svåra ord. Jag älskar det. Men jag älskar också att hon in förenklar för barnen. Hon förskönar det inte. Hon berättar som det är.

Är du med i någon bokcirkel?

- Nej, jag skulle vilja. Det verkar fantastiskt. Ett bra sätt att läsa böcker, att få prata om dem efteråt. Läsning är en ensam aktivitet, men att prata om boken i en bokklubb gör det socialt. Ett bra sätt att vidga dina vyer. Det verkar så roligt.

Har du hört om någon av dina böcker varit med i en bokcirkel?

- Jo, jag har hört det på boksigneringar.

Det är ett öppet slut på Det måste vara här. Gillar du att läsa böcker med öppna slut?

- Ja, det gör jag faktiskt. Om jag kommer till boken slut och jag känner att författaren gett mig alla svar. De är de böcker som inte lever länge i ens huvud .Jag gillar att avsluta en bok och ha frågor som: Vad hände med den? Kunde det ha blivit så här. Jag tror de böckerna lever längre i ens huvud. Att de har ett längre liv. Mentalt liv. Jag försöker att inte svara alla frågor som författare. Jag tror att läsaren behöver hitta svar på egen hand också.

Efter att du har skrivit en bok har det hänt att det har förändrat hur du tänker på saker och ting som du skrivit om?

- Ja, jag tror det har det. Jag tycker om att skriva böcker om saker som jag inte förstår. Det finns de som säger skriv om det det du känner till, men jag skriver om det jag inte kan och det jag inte känner till. Man skriver för att förstå varför något skulle kunna hända och varför. Så definitivt.

Hur väljer du namnen på karaktärerna?

- Det är inget jag tänker så mycket på. Det är som att namnen kommer med karaktärerna. När karaktärerna är där är namnen där också. Det är sällan jag ändrar namn på en karaktär. Det har hänt av olika orsaker, men det känns väldigt konstigt.

Kommer karaktärerna färdiga till dig?

- De kommer när man skriver. Man måste skriva dem till liv, på ett sätt. Du börjar höra deras röst och enda sättet att göra det är genom att börja skriva.

Var det någon karaktär som var svår att skriva?

- Det var nervöst att påbörja Det måste vara här. Jag skulle ju skriva ur en manlig synvinkel för första gången. Det kändes faktiskt dock inte så svårt när jag väl gjorde det. Jag menar jag känner ju en del män. Jag är ju gift med en också. Det kändes inte som ett stort hopp. Men när min man läste igenom bad jag honom kolla och se om jag gjort något misstag och det var en scen där Daniel gick till sin frus garderob och kunde genom att se vad som hängde där se vad hon hade tagit med sig och min man sa: Det finns ingen man på denna jord som kan göra det! Jag sa: Verkligen! För jag skulle kunna göra det för dig. Han sa: NO! Så då var jag tvungen att skriva om det.

Tänker du på karaktärerna efter att du avslutat en bok?

- Ja, det gör jag. Det är lustigt. Jag är väldigt nöjd att avsluta förstås, men det är också sorgligt. Man måste släppa taget. Man saknar personerna, deras röster och att tänka på det. Jag tänker ofta på vad som händer efter boken.Vad skulle hända sen. Vad skulle vara nästa steg?

Vad kommer först är det karaktärerna eller handlingen?

- Det är olika varje gång faktiskt. I vansinnig var det handlingen. I den här boken var det karaktärerna.

I Den hand som först höll min hand börjar Ted minnas saker om sin barndom. Är det viktigt med sin egen bakgrund. Var man kommer från?

- Ja jag tror det. Det är ju därifrån vi kommer från. I den historien var jag intresserad av…. Det var precis när jag fått mitt första barn. Jag var fascinerad av hur det dyker upp minnen från tidig barndom som man har glömt. När jag skulle sjunga honom till sömns så märkte jag att jag sjöng en sång. Och jag tänkte: Vad kom det där ifrån? Jag började tänka: Vad skulle hända om de saker som dök upp inte var igenkännbart? Som man inte förstod. Som en författare blev det: Vad om? Att det inte känns igen. Jag antar att det var där berättelsen kom ifrån.

Hur är din skrivprocess?

- Det är olika med varje bok. Jag tror att varje bok behöver sin egen skrivprocess. Metod. Det är dragningskraften. Du måste lära dig om och om igen hur du ska skriva. Jag planerar inte så mycket. Jag startar med en idé eller ett scenario och ser var det för mig. Jag har en vag idé om vart det ska ta vägen, men det ändras ofta. Jag gillar det. Jag tror det är ett tecken på att en bok fungerar när du tänker att den ska ta en väg och sen halvvägs in märker du att den tar en annan väg. Ett tecken på att boken har sin egen puls.

Eftersom böckerna förändras, har du någon gång blivit riktigt förvånad?

- Ja, ibland faktiskt. Jag gillar det. Ett bra tecken.

Har du någon gång skrivit en stor del av boken och märkt att det här fungerar inte och varit tvungen att börja om?

- I alla fall delar av böcker har jag varit tvungen slänga. Man får tänka på det som att bygga hus. Ibland måste du ta bort de fula delarna för att huset ska bli fint.

Varför tror du läsarna gillar dina böcker?

- Jag vet inte. Jag försöker att inte tänka på det. Jag tror du ska skriva det du vill skriva. Vad du måste skriva. Jag försöker att aldrig tänka på någon imaginär läsare. Vad de kanske gillar eller förväntar sig. Jag tycker det är väldigt jobbigt att tänka på någon läsare som tittar mig över axeln när jag skriver. Jag tror du måste skriva bara för dig. Att tillfredsställa dig själv. Om du ifrågasätter dig själv utifrån en imaginär läsare, så kommer det inte bli bra. Boken kommer inte ha någon puls.

När du har skrivit en bok, finns det tillfällen du känner att: åh jag skulle ha berättat det här. Det finns saker du har oberättade.

- Ja, alltid. Det är svårt att släppa en bok på ett sätt. Även när den är färdig. Om jag öppnar den och läser den så tänker jag: Varför skrev jag inte det där? Varför tog jag inte bort det? Du editerar dig själv – även när du tror att det är klart. Du kan inte vara helt nöjd. Men det är en bra känsla. Jag tror att det är det som gör att du skriver en ny bok.

Skriver du hela tiden? Eller har du perioder då du inte skriver?

- Naturligtvis är det olika faser i skrivandet, olika cykler. Men jag skriver något varje dag. Jag skriver dagbok och jag har böcker om barnen där jag skriver om deras liv. Anteckningar inför kommande böcker. Jag kan inte ha en dag då jag inte skriver. Det skulle kännas konstigt.

Du kommer ut med en biografi i augusti och den är skriven för din dotters skull.

- Min dotter har svåra hälsoproblem och är ofta på sjukhus. Livshotande problem. Jag försöker skapa mening av det som hon går igenom. Att vara förälder till ett barn som har dessa svåra problem gör att du måste sätta dig in i hur det är som förälder. Hur du hanterar det och hur du går tillbaka till ett normalt liv. Så det började som en väldigt privat produkt. Jag hade inte tänkt publicera det. Jag skrev om hur man fortsätter att leva. Hur du fortsätter. Mest för mig själv för att vara den bästa mamman jag kan vara. Sen hörde min redaktör om det och ville läsa den och sen ville att jag skulle ge ut den. Det handlar om tillfällen jag nästan dog och sista kapitlet handlar om min dotter och att ta hand om ett barn som har dessa problem.

Jag tänker att det är viktigt med böcker och att berätta för andra människors skull...

- Jag tror att det hjälper människor att inte känna sig så ensamma att prata om dessa saker. Du kan hjälpa någon i samma situation. Det är det positiva man kan ta ur den.


Så två avslutande frågor om något helt annat. Vad är bäst med Storbritannien?

- Det är konsten. Bra litteratur. Teater. Musik. Många vackra platser. Jag älskar London. Jag gillar Edinburgh också. Det är väldigt vackert och en väldigt plats lätt att bo på.

Vad skulle du ändra på om du kunde?

- Politiken. Brexit! Politiken känns väldigt instabil, liksom i resten av Europa. Världen känns som en osäker plats. Jag tycker Brexit är en fullständig katastrof! Jag känner fortfarande mig upprörd när jag tänker på det! Om jag kunde ändra en sak så vore det det. Ändra Brexit-beslutet.



Inga kommentarer: